En intagen vid anstalten Hinseberg JO-anmälde Kriminalvården eftersom hon ansåg att hon hade behandlats oriktigt. Enligt anmälan hade anstalten fattat beslut om att fortsätta hålla henne avskild från andra intagna på en särskild avdelning och grundat beslutet på uppgifter som hon inte fått tillfälle att yttra sig över.
Hon anmälde också att hon varit placerad i avskildhet i en månad utan att bli omplacerad till en annan avdelning, endast på grund av att det fanns en problematik mellan henne och en annan intagen som befann sig på hennes tidigare avdelning.
Enligt anmälan hade anstalten dessutom missat att följa upp hennes verkställighetsplan inom en månad från det att hon kom till Hinseberg.
Av Kriminalvårdens yttrande till JO framgår att de uppgifter som kvinnan inte fått tillfälle att yttra sig över gäller ett brev som hon skickat från anstalten och som granskats av Kriminalvården. Det framgår att innehållet i brevet ska ha bidragit till att anstalten ansett att det fann anledning att hålla henne fortsatt avskild.
Uppgifterna i brevet ledde också till att Kriminalvården så småningom beslutade att tilldela kvinnan en varning.
Trots det skriver Kriminalvården i bedömningen av fallet att uppgifterna från brevet inte ”varit avgörande för utgången i ärendet”. Enligt Kriminalvården fanns det också utan dessa uppgifter skäl att fortsätta hålla kvinnan placerad i avskildhet.
Kriminalvården påpekar att uppgifterna kommit från kvinnan själv och att hon informerats om att hennes brev granskats. Kriminalvården hävdar i yttrandet att det inte funnits tid att underrätta kvinnan om att uppgifterna från brevet tillförts i hennes ärende, då beslut om att placera en intagen i avskildhet ska omprövas var tionde dag.
Sammanfattningsvis, menar Kriminalvården, har den ”brist som skulle kunna anses föreligga gällande kommuniceringsplikten” – alltså skyldigheten för Kriminalvården att låta intagna yttra sig över uppgifter som har betydelse för de beslut som fattas om dem – saknat ”faktisk betydelse”.
Chefs-JO Elisabet Fura är dock av en annan uppfattning än Kriminalvården. Hon påpekar att kvinnan enligt förvaltningslagen borde ha fått tillfälle att yttra sig över uppgifterna från brevet innan Kriminalvården fattade beslut att fortsätta hålla henne avskild.
Elisabet Fura skriver:
”Kriminalvården har i sitt yttrande anfört att uppgifterna i brevet inte varit avgörande för utgången i ärendet och att den bristande kommuniceringen saknat faktisk betydelse. Uppgifterna kan dock knappast ha saknat betydelse, eftersom anstalten redogjorde för dem i beslutet. Under rubriken ’Skäl för beslutet’ hänvisas också till vad X själv har uttryckt, vilket rimligen åtminstone till viss del måste avse vad hon gett uttryck för i det aktuella brevet. Värt att notera är också att uppgifterna i brevet ansågs så allvarliga att de ledde till att anstalten upprättade en rapport om misstänkt misskötsamhet och sedermera tilldelade X en varning.”
Hon fortsätter:
”Det är viktigt för allmänhetens förtroende för myndigheterna att det inte insmyger sig en misstanke om att deras beslut grundas på uppgifter som den enskilde inte känner till eller fått möjlighet att bemöta. Det förhållandet att uppgifterna kom från X:s eget brev ska enligt min mening inte tillmätas någon betydelse. Kriminalvården har i sitt yttrande anfört att den tidsgräns som gäller för omprövning av placering i avskildhet medför att kommunicering inte alltid hinner ske innan ett omprövningsbeslut ska fattas. Så kan dock inte ha varit fallet i det aktuella ärendet. Det kan konstateras att det gick åtta dagar från det att anstalten fick kännedom om uppgifterna i brevet och att beslutet om kontinuerlig omprövning fattades. Under denna tidsperiod måste det rimligen ha funnits tillfälle att underrätta X om att uppgifterna i brevet tillförts ärendet och att ge henne tillfälle att yttra sig över dem. Sammanfattningsvis är jag kritisk till att anstalten inte underrättade X om att uppgifterna i brevet tillförts ärendet och gav henne tillfälle att yttra sig över dem innan ett beslut fattades i ärendet.”
Anstalten Hinseberg får dessutom kritik för att det gått sju veckor från det att kvinnan kommit till anstalten till dess att hennes verkställighetsplan följts upp.
Foto: Fredrik Sandberg / TT
