I november 2011 ansökte en då tolvårig pojke om uppehållstillstånd i Sverige vid en svensk ambassad i utlandet. Han menade att han borde få uppehållstillstånd till följd av anknytning till sin mamma, som befann sig i Sverige.
För att en underårigs ansökan om uppehållstillstånd till följd av anknytning ska prövas krävs bland annat att det finns en ställföreträdare som för den underåriges talan. I det här fallet skulle kvinnan som pojken uppgett vara hans mor därför kunna föra hans talan.
Migrationsverket avvisade dock pojkens ansökan om uppehållstillstånd med hänvisning till att kvinnan inte hade visat att hon var behörig att föra hans talan.
Fallet togs vidare till migrationsdomstolen, som i motsats till Migrationsverket ansåg att kvinnan visst kunde antas vara behörig.
Domstolen återförvisade målet till Migrationsverket för prövning i sakfrågan – alltså frågan om uppehållstillstånd.
Därefter genomfördes också en DNA-analys som visade att kvinnan mycket riktigt var pojkens mamma.
I juni 2013, elva månader efter det att målet återförvisats till Migrationsverket, avvisades dock pojkens ansökan på nytt.
Migrationsverkets beslut överklagades åter till migrationsdomstolen. Domstolen slog fast att Migrationsverket ”saknat grund för sitt beslut att ånyo avvisa X:s ansökan om uppehållstillstånd”.
I slutet av oktober 2013 beviljades pojken till slut uppehållstillstånd.
JO Cecilia Renfors riktar nu allvarlig kritik mot den extremt långa handläggningstiden. Hon skriver:
”Det tog två år innan X:s ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning prövades i sak av Migrationsverket. Anledningen var dels att verket två gånger avvisade hans ansökan med hänvisning till att Y inte var behörig att föra hans talan, dels att ärendet fick ligga hos verket en längre tid efter den första återförvisningen utan att några åtgärder vidtogs.”
Hon fortsätter:
”Som Migrationsverket har anfört ska barnärenden prioriteras. Ärenden som har återförvisats från migrationsdomstol för prövning i sak bör dessutom ges särskild förtur eftersom en materiell prövning ska göras. Trots att båda dessa kriterier var uppfyllda vidtog Migrationsverket över huvud taget inte några åtgärder i X:s ärende förrän ca åtta månader efter återförvisningen, och det dröjde elva månader innan ett nytt beslut fattades. Handläggningstiden är oacceptabel och strider mot den tidsfrist som anges i utlänningsförordningen.”
Dessutom får Migrationsverket kritik för att myndigheten trotsat migrationsdomstolens beslut. JO skriver att det är svårt att förstå varför ärendet handlagts på det sätt som skett.
JO påpekar vidare att pojkens mamma inte ens underrättades om det andra avvisningsbeslutet förrän efter hon själv begärt att få ta del av det och Migrationsverket gjort en sekretessprövning, eftersom myndigheten inte ansåg att hon var en part i målet. JO skriver:
”Migrationsverket har inte utvecklat sitt resonemang eller angett hur verkets bedömning förhåller sig till det tidigare nämnda rättsliga ställningstagandet enligt vilket verket ska presumera att en påstådd förälder är behörig att föra en underårigs talan i fall som det aktuella. Det förhållandet att Y inte underrättades om beslutet hade kunnat få till följd att X inte hade fått sin sak prövad i migrationsdomstolen. Detta förhållande talar med styrka för att Y skulle ha underrättats om beslutet.”
Avslutningsvis skriver Cecilia Renfors:
”Det tog två år innan X:s ansökan om uppehållstillstånd prövades i sak. Orsaken till den långa handläggningstiden var att Migrationsverket inte respekterade migrationsdomstolens avgörande och därefter inte handlade målet med tillräcklig skyndsamhet. Migrationsverkets bristande handläggning fick till följd att ett tolvårigt barns möjlighet att återförenas med sin mor kraftigt fördröjdes. Migrationsverket ska kritiseras för det inträffade. Kritiken är av allvarligt slag.”
Foto: Drago Prvulovic / TT
