Under hösten konstaterade Högsta domstolen att bevisläget kring diagnosen skakvåld är osäkert. Sedan dess har flera personer som dömts för misshandel eller vållande till annans död – och vars domar baserats på denna diagnos – beviljats resning.
Nu skriver Ingemar Thiblin, professor i rättsmedicin, om osäkerheten kring ”skakvåld” och andra liknande diagnoser i en debattartikel som publicerats i Läkartidningen.
Artikeln är en replik till ett tidigare inlägg kring diagnostik om skador till följd av våld hos små barn, i vilket författarna skriver: ”De senaste tio årens kunskapsutveckling bekräftar mycket av tidigare kunskap, avfärdar en del teorier och tillför ny kunskap inom området.”
Ingemar Thiblin menar att detta ger intrycket av att diagnostiken vilar på solid vetenskaplig grund, trots att HD alltså precis slagit fast att så inte är fallet.
Också statliga SBU, som granskar metoder som används inom sjukvården, menar att det finns behov av en granskning av kunskapsläget kring ”tillfogad skallskada”.
Thiblin skriver i Läkartidningen:
”Det kan och bör därför ifrågasättas om senare tids studier och metaanalyser över huvud taget har fört kunskapsläget längre än de anekdotiskt baserade hypoteser som presenterades för över 50 år sedan. Att utesluta uppenbara differentialdiagnoser (vända på stenar) är givetvis viktigt, men frånvaro av uppenbar sjukdomsförklaring utesluter inte alternativa förklaringar som inte omfattas av differentialdiagnostiken. Inte heller kan hypoteser omdefinieras till välgrundad teori enbart utifrån det faktum att det finns många medicinska föreningar som tror på hypoteserna.”
Han fortsätter:
”Förhoppningsvis klarnar evidensläget när SBU lägger fram sin rapport. Men till dess bör evidensläget betraktas som just oklart, inte endast för tillfogad skallskada, utan även för ockulta frakturer hos de minsta barnen. En barnmisshandelsdiagnos har alltför vittgående konsekvenser för att kunna vila på enkla tumregler härledda från cirkelbevisning och »stenvändande« begränsat till uteslutande av kliniskt uppenbara differentialdiagnoser. Den tyngsta stenen, evidensläget för konceptet »battered child syndrome« måste också vändas, även om man bävar för det som kan gömma sig därunder.”
Ingemar Thiblin är professor i rättsmedicin vid institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet och överläkare vid Rättsmedicinalverkets rättsmedicinska avdelning i Uppsala.
Foto: Bertil Ericson/TT
