Mannen från Stockholms skärgård åtalades vid Stockholms tingsrätt för brott mot lagen om fartygssäkerhet.
Enligt åtalet hade han i sin yrkesutövning använt en pråm – som enligt åklagaren är att betrakta som fartyg – utan att den varit försett med så kallade fribordsmärken eller fart- och fribordscertifikat, vilket är ett krav för fartyg (men inte för pråmar som inte är att betrakta som fartyg).
Den 50-årige mannen nekade till brott eftersom pråmen enligt honom inte är ett fartyg. Han lämnade bland annat in ett rättsutlåtande från professorn i sjö- och transporträtt, Hugo Tiberg, som styrkte hans påstående.
Åklagaren åberopade en fartygsinspektör som sakkunnigvittne.
Den centrala frågan i målet kom att handla om pråmens styrförmåga.
50-åringens privata försvarare, advokat Jan Thörnhammar:
– Den tilltalade hade under lång tid försökt att få pråmen registrerad för att undvika alla problem men en av orsakerna till att detta inte gått är att pråmen saknar styrinrättning. Hur åklagaren har resonerat när han likväl väckte åtal är oklart. Ett klassiskt Moment 22 var under alla omständigheter ett faktum.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”Det finns ingen entydig legaldefinition av begreppet fartyg. Av 1 kap. 3 § sjölagen (1994:1009) framgår att ett fartyg ska ha skrov och styrinrättning. Fartygssäkerhetslagen (2003:364) innehåller ingen egen definition av begreppet fartyg.”
50-åringen har gett in ett utdrag från Transportstyrelsens hemsida i vilket anges att ”ett fartyg är en farkost som är avsedd att användas till sjöss och har skrov och konstruktiv styrförmåga (till exempel roder)”.
Tingsrätten konstaterade dock att den definition av fartygsbegreppet som tingsrätten har att utgå ifrån är den som finns i sjölagen.
”Frågan är om den aktuella pråmen har en sådan styrinrättning som förutsätts i definitionen. Det är utrett att den aktuella pråmen saknar egen styrförmåga. Pråmen är dock utrustad med pollare och påskjutningsanordning som möjliggör att pråmen styrs av ett annat fartyg.”
Enligt den fartygsinspektör som vittnade finns en etablerad praxis hos Transportstyrelsen om att pråmar som kan styras på detta sätt uppfyller kravet på styrinrättning och att de därför är registreringspliktiga.
Tingsrätten skrev dock:
”Samtidigt finns det i utredningen en skrivelse från Transportstyrelsen utfärdad den 1 juni 2011 i vilken det anges bl.a. ’En pråm måste vara ett fartyg för att vara underkastad tillsyn. Endast pråmar som har egen styranordning/styrförmåga definieras som fartyg enligt sjölagens regler och har registreringsplikt i fartygsregistret. Pråmar som saknar egen styranordning/styrförmåga definieras inte som fartyg och får därför inte registreras i fartygsregistret.”
Enligt tingsrätten framgår det inte klart av vare sig lagtext, andra författningar eller entydig praxis att 50-åringen pråm verkligen ”har en sådan styrinrättning som förutsätts för att den ska vara att bedöma som ett fartyg”.
Tingsrätten underströk att det handlade om ett brottmål och att dessa oklarheter därför inte kan tolkas till den tilltalade 50-åringens nackdel.
”Tingsrätten finner att det med hänsyn till legalitetsprincipen saknas förutsättningar att döma till ansvar i detta fall. Åtalet ska därför ogillas.”
Åklagaren överklagade den friande domen till Svea hovrätt som nu också friar 50-åringen.
Även hovrätten anstränger sig för att reda ut rättsläget utifrån ett definitionsperspektiv. Hovrätten skriver i sina domskäl:
”Enligt sjölagens förarbeten lämpar sig inte fartygsbegreppet att lagfästas (se t.ex. prop. 1973:42 s. 228). Tillbehörsreglerna i l kap. 3 § första stycket sjölagen ska enligt förarbetena tjäna som utgångspunkt för begreppsbestämningen. Av dessa följer att ett fartyg ska ha skrov och styrinrättning. Förarbetena tillägger att en viss konstruktionsmässig manöverförmåga är en nödvändig förutsättning för att ett fartyg ska föreligga (a prop. s. 300).”
Hovrätten fortsätter:
”Någon egen framdrivningsförrnåga är emellertid inte nödvändig. Att viss manöverduglighet krävs innebär bl.a. att pråmar med dessa utgångspunkter är fartyg. Däremot skulle flottar, bryggpontoner och flytande behållare falla utanför begreppet (a prop. s. 123 och 228). Den angivna slutsatsen om pråmar motsägs dock av senare förarbetsuttalanden. Kravet på styrinrättning enligt tillbehörsreglerna skulle enligt dessa uttalanden i stället innebära att en vanlig pråm inte omfattas av fartygsbegreppet (se prop. 2011/12:111 s. 20 f.).”
Några säkra slutsaser när det gäller den aktuella pråmen lyckas dock inte heller hovrätten dra:
”Hovrätten anser att det är tveksamt om den styrinrättning som den aktuella farkosten är utrustad med innebär att den har en sådan manöverförmåga att den lever upp till de krav som ställs för att den ska utgöra ett fartyg i sjölagens mening. Tillsammans med de motsägelsefulla förarbetsuttalandena som redogjorts för ovan om huruvida pråmar är fartyg eller inte anser hovrätten att det vid en straffrättslig prövning inte kan anses klarlagt att den aktuella farkosten är ett fartyg i sjölagens mening. Att det utfärdats ett fartygsbevis ändrar inte denna bedömning.”
Hovrätten konstaterar att åklagaren inte heller ha lyckats styrka att prämen borde betraktas som ett fartyg utifrån fartygssäkerhetslagen – som enligt åklagaren har ett vidare fartygsbegrepp än sjölagen.
50-åringen frias därför även i hovrätten.
