Det numera likviderade bolaget var tidigare kontraktstillverkare och underleverantör till Ericsson AB. Ericsson levererade varor till och utförde tjänster åt bolaget.
För ett antal leveranser och tjänster utförda 1997 och 2000 hade betalning ännu inte skett när bolaget sålde sin verksamhet senare samma år.
Bolaget försattes i frivillig likvidation i april 2003 och advokaten förordnades som likvidator. Bolaget hade under 2003 fört över nästan alla sina tillgångar – drygt 59 miljoner kronor placerade i en fond – till sitt amerikanska moderbolag och därigenom fått en fordran på moderbolaget på samma belopp. Utöver detta fanns banktillgodohavande på mindre än en miljon kronor.
Ansökan om kallelse på okända borgenärer skedde i maj 2003 och kallelse utfärdades av Bolagsverket några dagar senare.
När kallelsetiden gick ut hade inga okända borgenärer anmält sig. Ericsson anmälde sig alltså inte som okänd borgenär.
Sedan Ericsson kontaktat advokaten och krävt betalt meddelade advokaten att han bedömt Ericsson som en okänd borgenär och att han ansåg att kravet hade prekluderats eftersom det inte hade anmälts före kallelsetidens utgång.
Ericsson hävdade dock att bolaget inte borde betraktas som okänd borgenär och en tvist uppkom kring detta – och om bolagets krav därmed hade prekluderats eller inte.
Stockholms tingsrätt slog i en dom fast att Ericssons fordran beträffande en faktura var känd men att fordringen i övrigt var prekluderad. Domen överklagades till Svea hovrätt som som dock slog fast att Ericsson var en känd borgenär och förpliktade därmed bolaget att betala hela den utestående fordringen.
Ericsson stämde därefter advokaten, tillika likvidatorn, vid Stockholms tingsrätt och begärde att han skulle förpliktas att betala nästan fem miljoner kronor eftersom han felaktigt hade gjort bedömningen att Ericssons krav var prekluderat.
Eftersom det rådde tvist om skulden skulle advokaten enligt Ericsson – innan tillgångarna skiftades – ha avsatt pengar till betalning av skulden. Advokaten borde därför ersätta den skada som uppkommit genom att Ericsson saknade möjlighet att få betalt av bolaget.
Advokaten bestred yrkandet.
Tingsrätten konstaterade bland annat att det i detta fall hade krävts ytterligare utredning av advokaten för att komma fram till samma slutsats som hovrätten och att Ericsson inte före en bolagsstämma i april 2007 lämnade några mer uppgifter till advokaten angående fordringarna.
Tingsrätten skrev också att det inte kan ställas krav på att en likvidator ska vidta alltför långtgående utredningar för att bestämma huruvida en fordran är känd eller inte om inte särskilda skäl visar att detta krävs.
De åtgärder som Ericsson hade vidtagit i den följande rättegången kunde därför inte anses ingå i en likvidators normala utredningsskyldighet.
Tingsrätten ansåg därför inte att advokaten hade agerat vårdslöst när han hade bedömt Ericssons fordran som i sin helhet okänd. Tingsrätten gick därför på advokatens linje och ogillade Ericssons käromål.
Svea hovrätten gjorde nyligen samma bedömning som tingsrätten och avslog Ericssons överklagande.
Foto: Leif R Jansson/TT
