Mannen och kvinnan har tillsammans en femårig son men kvinnan hade redan vid födseln fått ensam vårdnad om pojken eftersom paret inte var gift.
När pojken var i tvåårsåldern anmälde kvinnan till Skatteverket att hon och sonen flyttade till Polen. Kort därefter meddelade svensk domstol att vårdnaden skulle flyttas över till pappan.
Kvinnan begärde senare en förklaring av polsk domstol att den svenska vårdnadsdomen inte skulle erkännas i Polen.
Mannen väckte ny talan i Sverige och begärde att Stockholms tingsrätt skulle slå fast att kvinnans egenmäktiga beteende att hålla kvar sonen i Polen var olagligt enligt lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden med mera.
Yrkandet bestreds av kvinnan som menade att det aldrig hade varit fråga om vare sig något egenmäktigt förfarande eller olovligt bortförande av pojken. Hon ansåg också att flytten till Polen hade skett inom ramen för hennes enskilda vårdnad och att sonen dessutom saknade en relation till pappan.
Tingsrätten konstaterade att det inte kunde fastställas att pojken hade förvärvat hemvist i Polen under den tid som målet hade pågått. Det kunde emellertid inte heller anses utrett att kvinnan hade fört bort sonen eller att kvarhållandet av honom hade påbörjats sedan mannen blev vårdnadshavare och beslutade att någon olaglighetsförklaring därmed inte kunde ske.
Mannen överklagade domen till Svea hovrätt som nu slår fast att pojkens hemvist har ändrats till Polen eftersom vårdnaden vid tidpunkten för utvandringen tillkommit kvinnan ensam. Domstolen avslår därför pappans överklagande.
Foto: Fredrik Persson/TT
