Fallet fick stor uppmärksamhet efter att tingsrätten friat pappan trots bevisning i form av sperma som hittats i flickans underliv.
Familjehemspappan hävdade att flickan kunde ha hittat ett papper på toaletten med hans sperma och själv fört upp det i underlivet – en förklaring som alltså inte kunde lämnas utan avseende, enligt tingsrätten.
Hovrätten gjorde senare en annan bedömning och ansåg att stödbevisningen för flickans berättelse var stark och att hennes agerande vid tiden för händelsen gjorde henne trovärdig. Rätten ansåg också att pappans förklaring var ”ytterst osannolik”.
Hovrätten dömde familjehemspappan till två och ett halvt års fängelse för våldtäkt mot barn och sexuellt ofredande.
Flickan fick dock inget skadestånd eftersom hennes biologiska pappa – som också var hennes vårdnadshavare – vägrade att skriva under en fullmakt som gav målsägandebiträdet i fallet rätt att föra hennes talan. Det innebar att målsägandebiträdet inte kunde överklaga tingsrättens dom i den del som rörde skadeståndsanspråket.
Eftersom tingsrätten friat familjehemspappan från ansvar hade rätten inte heller utdömt något skadestånd för flickan.
Målsägandebiträdet menade att den biologiska pappan inte hade flickans bästa för ögonen och argumenterade för att flickan själv borde kunna skriva under fullmakten. Också åklagaren ansåg – med hänvisning till FN:s barnkonvention – att flickan själv borde kunna skriva under fullmakten.
Flickan var vid det här laget endast några månader från att bli myndig.
Hovrätten godtog dock inte en fullmakt signerad endast av flickan själv utan krävde att en vårdnadshavare skulle skriva under.
Målsägandebiträdet gav därefter in en fullmakt underskriven av socialnämndens ordförande i flickans hemkommun.
Biträdet påpekade för rätten att eftersom flickan var omhändertagen enligt LVU på grund av de hemförhållanden som rått hos den biologiska pappan hade socialnämnden samma ansvar som vårdnadshavaren för flickans grundläggande rättigheter enligt föräldrabalken.
Men hovrätten ansåg inte att en fullmakt underskriven av socialnämndens ordförande gav målsägandebiträde rätt att föra flickans talan. Domstolen ansåg inte heller att det faktum att en process var igång för att utse en särskild vårdnadshavare åt flickan var skäl att bevilja ytterligare anstånd i fullmaktsfrågan.
Hovrätten avvisade därför överklagandet i den del som rörde skadeståndsanspråket för flickan.
Så här skrev hovrätten när den fällande domen offentliggjordes:
”Hovrätten har inte prövat frågan om mannen är skadeståndsskyldig mot flickan. Hennes överklagande rörande skadestånd avvisades före huvudförhandlingen i målet, eftersom hon är omyndig och hennes vårdnadshavare inte hade skrivit på fullmakt som skulle ha gett målsägandebiträdet rätt att överklaga. Hovrätten har därför varit förhindrad att behandla skadeståndsfrågan.”
Justitiekanslern Anna Skarhed har nu tagit ställning till om flickan istället kan få skadestånd av staten.
Flickan, som nu är myndig, yrkade skadestånd med 150 000 kronor, vilket motsvarar den ersättning som hon anser skulle ha tillerkänts henne om skadeståndsyrkandet mot familjehemspappan hade prövats i domstol. Hon begärde också att JK skulle granska hur domstolarna hanterat hennes ersättningsanspråk.
Som skäl för detta hävdar flickan att rättsväsendets hantering av hennes ersättningskrav inte har varit förenligt med principen om barnets bästa. Som ett barn placerat i fosterhem – till följd av att hennes biologiska pappa försummat henne – har hon lämnats utan möjlighet att få skadestånd för det allvarliga brott som hon blivit utsatt för i fosterhemmet, vilket inte kan anses rimligt.
Hon hävdar att hovrättens bedömning har grundat sig på formaliteter och att den inte varit förenlig med FN:s barnkonvention. Enligt henne borde rätten därför inte ha avvisat hennes överklagande.
Men JK anser inte att det finns anledning att kritisera hovrätten. Handläggningen av fallet har varit formellt korrekt enligt JK och eftersom inget fel begåtts finns heller inget utrymme att tillerkänna flickan något skadestånd.
Däremot anser JK att det finns skäl att kritisera tingsrätten, som dömde i skadeståndsfrågan utan att det funnits någon fullmakt som berättigade målsägandebiträdet att föra flickans talan. Något skadestånd kan dock inte komma ifråga, eftersom flickan är behörig att ansöka om ersättning från Brottsoffermyndigheten.
JK skriver:
”Svea hovrätts handläggning och avgörande av det aktuella målet har inte innefattat något som kan föranleda kritik. Däremot finns grund för att uttala kritik mot Västmanlands tingsrätt som har dömt över [flickans] skadeståndsanspråk utan att klarlägga om det var behörigen framställt. Tingsrätten har därigenom gjort sig skyldig till oaktsamhet som kan ge upphov till skadeståndsskyldighet för staten. Det är emellertid inte klarlagt att tingsrättsdomen har orsakat någon slutlig och ersättningsgill skada för [flickan]. Detta främst då hon bör kunna få så kallad brottsskadeersättning som motsvarar det som hon begärt skadestånd för. Hennes skadeståndsanspråk kan därför inte bifallas.”
JK fortsätter:
”Det finns avslutningsvis skäl att betona att det är mycket olyckligt och i grunden oacceptabelt att [flickan], ett barn som utsatts för allvarliga brott, inte på ett godtagbart sätt kunnat få sitt anspråk prövat inom ramen för brottmålet. De inblandade aktörerna bör dra lärdom av det inträffade.”
Foto: Patrik Lestander och Bertil Ericson/TT
