Mannen berättade för tingsrätten att han var på hundpromenad med sina tre Siberian husky-hundar, två vuxna och en valp, som alla hade varit kopplade.
Plötsligt hade grannhunden, en drever, dykt upp och attackerat valpen. Mannen hade i tumultet dragits omkull av sina egna hundar.
Han påstod att drevern hade varit okopplad medan grannen påstod att drevern i själva verket hade gått i en så kallad spårlina – ett långt koppel som används till hundar som spårar.
Enligt grannen hade tumultet inträffat vid en skarp kurva och att han därför inte hade uppmärksammat grannhundarna förrän de börjat skälla. Hundarna ska dock aldrig ha fått någon fysisk kontakt med varandra. Han menade att drevern hade trasslat in spårlinan i sly och ris och varit svår att få loss och att det kan ha varit så att mannen i tumultet inte uppfattat att drevern hade varit kopplad.
Mannen skadade tummen i fallet och besökte dagen därpå grannen och krävde honom på pengar för utlägg för läkarbesök. Grannen gav honom då 800 kronor. Pengarna ska enligt grannen inte betraktas som ett medgivande av skuld utan var bara ett försök att “förbättra förhållandet mellan männen”.
Det visade sig senare att ledbandet i tummen var av, en skada som mannen ville att grannen skulle svara för.
Ångermanlands tingsrätt slog fast att grannen var skadeståndsskyldig för ledbandsskadan.
Domstolen ansåg att det fanns tveksamheter i grannens berättelse. Det var bland annat konstigt att han säkert kunde säga att hundarna inte varit i fysisk kontakt med varandra när sikten varit skymd. Grannen hade även bett sin fru att kontrollera att drevern inte var skadad, något som han inte kunnat förklara i efterhand.
Domstolen tyckte också det var “besynnerligt” av grannen att betala för en skada om han inte ansåg sig vara åtminstone medskyldig till.
Tingsrätten valde att tro på mannen med Siberian husky-hundarna. Man ansåg därför att det var bevisat att drevern hade varit lös och orsakat tumultet som i sin tur orsakat skadan på mannens tumme.
Fallet överklagades dock och Hovrätten för Nedre Norrland river nu upp domen och ogillar mannens talan.
Hovrätten lyfter fram att skadeståndsansvaret för hundar visserligen är strikt – det krävs alltså ingen oaktsamhet – men att den skadedrabbade parten ändå måste kunna visa att det är motparten som orsakat skadan.
Hovrätten anser inte att någon av männens berättelser är klart mer trovärdig eller sannolik än den andres.
”Då ord står mot ord och ingen annan person har varit närvarande vid händelsen kan inte enbart X:s ( mannens namn) egna uppgifter, ställda mot Y (grannens namn) uppgifter, vara tillräckliga för att det ska anses vara klart mera sannolikt att Y:s hund har varit lös och att skadan därmed har orsakats genom det händelseförlopp som X gör gällande.
Mannen har vid sitt första läkarbesök uppgivit att han dragits omkull av sina hundar. För sin fru har han berättat att han lindat kopplet runt handen på ett vis som gjort att han skadat tummen när hundarna dragit i kopplet.
Stödbevisningen kan enligt hovrätten inte anses ge stöd för mannens version, utan tyder snarare på att hans egna hundar haft del i förloppet. Han anses heller inte ha lyckats göra klart mera sannolikt att skadan uppkommit på grund av grannhunden.
Mannen ska nu ersätta grannen för hans rättegångskostnader med sammanlagt närmare 50 000 kronor.
Foto: Uwe Zucchi/TT
