Andreas Anderberg beskriver hur straff förr i tiden utgick från vilken effekt brottet fick och att det då inte spelade någon roll om det fanns uppsåt eller var en olyckshändelse. Nuförtiden är utgångspunkten i stället gärningsmannens inställning.
– Men de senaste decennierna har lagstiftningen i allt större utsträckning flyttats från straffrättsvetare till politiker och de har haft en offensiv linje, som även fört med sig en ökad kriminalisering av oaktsamhet, säger Andreas Anderberg.
Han har i sin doktorsavhandling systematiskt gått igenom förarbeten till flera olika lagar och säger sig se en övertro på straff som lösning av problem.
– Trenden är att vi kriminaliserar mer och inför straff men det kan vara bra att tänka på att det i regel inte är yrkeskriminella som gör sig skyldiga till den här typen av brottslighet utan ofta helt vanliga ”Svenssons”.
Andreas Anderberg säger att det är det är en balansgång där skyddsintresset måste värderas.
– När det gäller vårdslöst bidragsbrott tycker jag inte att det fanns tillräcklig anledning att kriminalisera.
Som ett exempel på motsatsen nämner han våldtäkt, något som han anser att det finns goda skäl att kriminalisera för att göra det möjligt att döma någon även om det inte går att bevisa uppsåt.
– Det finns uppmärksammade fall där kvinnan har skrikit nej och gjort motstånd, men där gärningsmannen menat att han trott att det var en form av spel. Då kan han inte dömas för uppsåtligt brott trots att gärningsmannen borde ha förstått att offret inte var med på det.
Andreas Anderberg menar att sociala, ekonomiska och utbildande åtgärder ger mer effekt än straff. Han tror dock att den ”värsta perioden av nykriminaliseringar av oaktsamhet ligger bakom oss”.
Han vill istället varna för antalet sanktionsavgifter som han menar blir allt fler.
– Det finns en naiv övertro till sanktionsavgifternas problemlösande funktion. Den påminner om den tilltro till straff som lösning på alla samhällsproblem, som har varit en orsak till överkriminaliseringen.
