Det finns skäl att fråga sig hur svensk parlamentarism alls har kunnat fungera, skriver Sverker Gustavsson och syftar på de senaste hundra åren där Sverige i huvudsak har styrts av regeringar utan egen majoritet.
”Ett ytligt svar på den frågan tar fasta på den breda uppslutningen.”
”Regeringar utan egen majoritet kunde genom att vädja till det upplysta egenintresset vinna tillräckligt brett stöd för utrikespolitiken, välfärdsstaten, unionsmedlemskapet och partsautonomin på arbetsmarknaden. Inte förrän det upplysta egenintresset under senare tid förmörkats och blivit aggressivt minskade förutsättningarna för uppgörelser i sakfrågor.”
Men en sådan förklaring missar enligt Gustavsson den institutionella sidan av saken. Uppslutningen som sådan är inte förklaringen.
”Det viktiga är sättet att hantera målkonflikter och intressemotsättningar.”
Artikelförfattaren skriver att bristen på likformighet mellan sättet att välja riksdag och sättet att utse regering förr i tiden kunde kompenseras med parlamentariskt sammansatta utredningar och riksdagsbearbetning av statsbudgeten.
Det som var bra med detta, enligt Gustavsson, var att frågorna behandlades i mångåriga utredningar med företrädare för samtliga partier. Partier som inte satt med i regeringen fick då inflytande som svarade mot deras valjarstöd.
”På det sättet höjdes nivån på den allmänna debatten. Det framgick att politik handlar om något i sak och inte bara om regeringsmakten. Spänningen mellan proportionalism och parlamentarism reducerades därigenom.”
Idag finns parlamentariska utredningar mest beträffande författningen och försvaret. Artikelförfattaren vill därför se att utredningarna får mer utrymme.
”Utan en sådan vitalisering av parlamentarismen återstår till sist bara samlingsregering – en lösning som knappast gör högerpopulismen till ett mindre problem än vad den redan är.”
Foto: Fredrik Sandberg/TT
