Tonårsflickan led av ångest, depression, anorexia och skar sig i armarna. Efter att mamman sökt hjälp åt henne inledde Farsta stadsdelsnämnd en barnavårdsutredning.
Under tiden som utredningen pågick flyttade familjen till en annan kommun och en månad efter flytten lade stadsdelsnämnden ner utredningen.
Utredde aldrig hjälpinsatser
JO anser att det är anmärkningsvärt att stadsdelsnämnden inte utrett vilken hjälp flickan behövde, trots att nämndens utredning slår fast att flickan hade problem och att hon behövde hjälp.
”Utredningen borde givetvis inte ha avslutats innan frågan om lämpliga insatser hade klarlagts. Den delen av utredningen hade vid behov kunnat göras i samråd med socialtjänsten i X (flickans nya hemkommun).”
Enligt socialtjänstlagen finns det en skyldighet att slutföra barnutredning och fatta beslut även om barnet flyttar.
Ingen kontakt med nya kommunen
Den utredande socialsekreteraren i Farsta ansåg inte att flickan behövde tas om hand enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
JO skriver att det är ”svårt att förstå” hur nämnden kunde komma fram till en sådan slutsats när utredningen saknade en bedömning av vilka insatser flickan behövde.
När utredningen avslutades bestämde stadsdelsnämnden i Farsta att de skulle ta kontakt med socialtjänsten i den nya kommunen. Men någon sådan kontakt skedde inte förrän den nya kommunen själva begärde in uppgifter. Stadsdelsnämnden hade inte bedömt att saken var akut.
Justitieombudsmannen skriver:
”Mot bakgrund av det som hade kommit fram om N.N. framstår det för mig som närmast obegripligt att man inte kontaktade socialtjänsten i X redan när det stod klart att familjen hade flyttat dit. I vart fall borde man ha tagit den kontakten när utredningen avslutades.”
Allvarlig kritik
JO slår fast att Farsta stadsdelsnämnd förtjänar allvarlig kritik.
”Hanteringen ger intryck av att stadsdelsnämnden mer sett till möjligheten att ’bli av med problemet’ när X (flickan) och hennes familj lämnade kommunen än till skyldigheten att se till att en påbörjad utredning fullföljs. Därmed har man även åsidosatt den grundläggande skyldigheten enligt 1 kap. 2 § SoL att vid åtgärder som rör barn särskilt beakta barnets bästa.”
Foto: Claudio Bresciani/TT
