En kvinna gjorde i juni 2012 en polisanmälan om grov kvinnofrids-kränkning och pekade ut en namngiven man som hon hade haft ett förhållande med. Det dröjde dock till februari 2013 innan hon själv kallades till förhör.
Senare visade det sig att den utpekade gärningsmannen vid det laget hade flyttat utomlands och förundersökningen lades så småningom ned.
Kvinnan anmälde Polismyndigheten i Västernorrlands län och Åklagarmyndigheten till JO.
Polisen gjorde gällande att dröjsmålet berott på bland annat sjukdom och resor, men höll med om att det var orimligt att nästan två år kunde gå utan förhör med den som är skäligen misstänkt.
JO konstaterade att det var oacceptabelt att det dröjt drygt åtta månader innan polisen, efter den inledande kontakten, hållit förhör med kvinnan.
Huvudansvaret för den långa handläggningen vilade enligt JO också på polisen – även om Åklagarmyndigheten eventuellt kunde ha varit mer aktiv med att försöka driva utredningen framåt.
Efter JO-kritiken vände sig kvinnan till JK och begärde skadestånd på 50 000 kronor från staten. Grunden för hennes begäran var den sveda och värk samt kränkning som den oskäligt långa förundersökningstiden medfört.
JK betonar nu att någon förundersökning om tjänstefel inte har inletts och att kvinnan inte heller genom förundersökningen kan anses ha utsatts för brott. Hon har därför inte rätt till någon kränkningsersättning enligt skadeståndslagen.
Hon har inte heller styrkt någon personskada som följd av den utdragna handläggningen och har därför inte heller rätt till ersättning för personskada.
Kvinnan har heller inte rätt till ersättning för kränkning av rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen. Grov kvinnofridskränkning har nämligen en tioårig preskriptionstid och det är fortfarande möjligt att väcka en skadeståndstalan – trots att brottsutredningen inte resulterat i åtal.
JK skriver:
”Att åklagaren beslutat att lägga ner förundersökningen på sätt som skett i detta fall innebär inte att möjligheten att väcka talan om skadestånd bortfaller. För X (kvinnans) skadeståndsanspråk gäller som utgångspunkt sedvanlig 10-årig preskriptionstid enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130). Hon är således alltjämt, trots att förundersökningen har lagts ned, bibehållen möjligheten att väcka talan i domstol och genom en dom utverka ersättning från den misstänkte.”
Att väcka en sådan civilrättslig talan, framhåller JK, framstår i och för sig som väsentligt mer besvärligt för kvinnan än om hennes enskilda anspråk handlagts tillsammans med ett allmänt åtal. Möjligheten att få skadeståndsanspråket prövat kan dock inte anses som bara illusorisk och kvinnans rätt till domstolsprövning har därför inte kränkts.
Foto: Hasse Holmberg/TT
