– Vi är medvetna om att det kommer att ta tid och vi kommer vara toleranta med vitesföreläggande i initialskedet, säger Boel Larsson, programansvarig för pliktfrågor på Kungliga biblioteket, till Dagens Juridik.
Lagen om pliktleverans av elektroniskt material, E-pliktslagen, har funnits sedan 2012 men det är först nu som lagen till fullo trätt i kraft.
Tre månader från publicering
Sedan årsskiftet ska elektroniskt material som produceras och tillgängliggörs av bland annat media, föreningar och myndigheter skickas till Kungliga Biblioteket.
Materialet ska skickas inom tre månader från publicering.
Materialet ska enligt lagen vara ”en avgränsad enhet av en elektronisk upptagning med text, ljud eller bild som har ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje användning. Det elektroniska materialet ska vara av avslutad och permanent karaktär.”
Kungliga Bibliotekets grova skattning är att tusentals berörs av leveransplikten men än så länge har bara 79 informationsframställare skickat in material.
– Vi utgår från att de flesta vill leverera. Det kan ta lite tid att få igång leveranserna och vi vill lösa detta på att pragmatiskt sätt, säger Boel Larsson.
Tillägg till pliktexemplarslagen
E-pliktslagen är ett tillägg till den sedan länge existerande pliktexemplarslagen.
Leveransansvarig är i första hand den juridiska eller fysiska personen som framställt, eller i vissa fall den som tillgängliggjort, det elektroniska materialet.
Vissa dagstidningar och statliga myndigheter har till följd av övergångsregler tvingats leverera material redan före årsskiftet och det är också dessa leverantörer som är mest aktiva.
– Just nu fokuserar vi bland annat på kommunerna där det inte hänt så mycket än.
Tekniska lösningar
Enligt Kungliga biblioteket arbetar många ”informationsframställare” just nu med de tekniska lösningarna för att klara leveransplikten.
Under utredningen av lagen var bland annat dagstidningarna negativt inställda till de nya kraven. De medier som är klara med sitt leveranssystem säger dock, enligt Boel Larsson, att kostnaden, som varit den främsta källan till oro, inte har blivit så stor som befarat.
– Man ska inte behöva ta in dyra konsulter för att kunna följa leveransplikten. Tidningarna anser att det inte blev så farligt som de trott.
Materialet måste levereras på ett visst sätt och i dagstidningarnas fall stämde deras redan uppbyggda RSS-flöde ganska väl med den struktur som Kungliga biblioteket utvecklat.
Foto: Maja Suslin/TT
