Ett bolag som har angett ett felaktigt momsbelopp på sin faktura är inte betalningsskyldigt för den del av momsen som fakturerats felaktigt om det inte finns någon risk för skattebortfall, slår EU-domstolen fast. I det aktuella fallet har fakturamottagarna varit konsumenter utan avdragsrätt och någon risk för skattebortfall har därför inte funnits.
Ett bolag i Österrike som bedriver inomhuslekland riktat till konsumenter tillämpade under räkenskapsåret 2019 en mervärdesskattesats om 20 procent för sina tjänster. Efter att bolaget fick kännedom om att den mervärdesskatt som var tillämplig tjänsterna uppgick till 13 och inte 20 procent rättade bolaget sin deklaration i syfte att skattemyndigheten skulle kreditera bolaget den överskjutande mervärdesskatten.
Skattemyndigheten avslog begäran om rättelse med motiveringen dels att bolaget enligt nationell rätt är skyldigt att betala den högsta mervärdesskatten på grund av att bolagets fakturor inte har rättats, dels att den begärda justeringen skulle medföra obehörig vinst för bolaget eftersom dess kunder burit kostnaden för den högre mervärdesskatten.
Resning i skattemål – betydelsen av friande brottmålsdom
Sedan en man ålagts betalningsansvar för 382 miljoner kronor för ett bolags obetalda skatter och avgifter friades han av tingsrätten från straffrättsligt ansvar, då det visats att en anhörig signerat deklarationerna med hans e-legitimation och att han ovetandes satts in som styrelseledamot. Är detta nog för att mannen, som får ut 16 000 kronor månaden samt drabbats av sömnsvårigheter och suicidtankar, ska beviljas resning? Börje Leidhammar redogör för ett aktuellt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen.
Överklagade till skattedomstol
Bolaget överklagade beslutet till en skattedomstol, som begärde förhandsavgörande från EU-domstolen. Domstolen ville veta om artikel 203 i mervärdesskattedirektivet, som föreskriver att mervärdesskatt ska betalas av varje person som anger mervärdesskatt på en faktura, ska tillämpas i en situation där det inte föreligger risk för skattebortfall på grund av att fakturamottagarna är slutkonsumenter.
EU-domstolen börjar med att konstatera att bolagets kunder under det aktuella året uteslutande bestod av slutkonsumenter som inte hade rätt att dra av den mervärdesskatt som bolaget fakturerat dem. Det föreligger alltså inte någon risk för skattebortfall.
Det följer av domstolens praxis att syftet med artikel 203 är att undanröja den risk för skattebortfall som avdragsrätten kan ge upphov till. Artikeln är därmed tillämplig när mervärdesskatt har fakturerats felaktigt och det föreligger en risk för skattebortfall på grund av att fakturamottagaren har rätt att göra avdrag.
Inte betalningsskyldig
Artikel 203 i mervärdesskattedirektivet skiljer sig därmed från artikel 193 i samma direktiv.
”Den sistnämnda artikeln, jämförd med artikel 220.1 i mervärdesskattedirektivet, avser det fallet att den beskattningsbara personen i enlighet med sistnämnda bestämmelse har utfärdat en faktura, i vilken det korrekta mervärdesskattebeloppet anges, i kraft av vilken en beskattningsbar person som utför en beskattningsbar leverans av varor eller ett beskattningsbart tillhandahållande av tjänster åt en annan beskattningsbar person är skyldig att utfärda en faktura till denna andra beskattningsbara person”, anger domstolen.
Av detta följer att artikel 203 endast är tillämplig på en mervärdesskatteskuld som överstiger den som ska betalas i de situationer där artikel 193 är tillämplig.
En beskattningsbar person som har tillhandahållit en tjänst och som på sin faktura har angett ett felaktigt mervärdesskattebelopp är alltså inte betalningsskyldig enligt artikel 203 för den del av mervärdesskatten som fakturerats felaktigt, om det inte föreligger någon risk för skattebortfall.
