Det var fel av tingsrätten att förplikta en målsägande att betala vite på 4 000 kronor sedan huvudförhandlingen ställts in mot bakgrund av att hon haft ett litet barn med sig till domstolen.
Enligt Högsta domstolen hade målsäganden nämligen inte underlåtit att inställa sig bara för att hon hade med sig barnet till förhandlingen.
Kvinnan kallades att höras som målsägande vid en huvudförhandling i tingsrätten med hot om vite om hon inte skulle dyka upp, vilket hon gjorde.
Hon hade dock med sig sitt barn på dryga 1,5 år – och tingsrätten beslutade därför att ställa in rättegången och förpliktade kvinnan att betala vite på 4 000 kronor. Detta då domstolen ansåg att huvudförhandlingen inte kunde genomföras på ett lämpligt sätt med barnet närvarande.
Vitesbeslutet överklagades till hovrätten, som avslog kvinnans överklagande då hon inte kunde anses ha infunnit sig enligt kallelsen när hon inställde sig med ett hinder som gjorde att förhöret i praktiken inte kunde genomföras. Hon ansågs inte heller ha haft laga förfall.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Ska tolkas enligt ordalydelsen
Tidigare i år meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i målet med utgångspunkt i hovrättens bedömning att förhöret inte kunde genomföras i barnets närvaro.
I ett färskt beslut konstaterar Högsta domstolen att vitets ”straffliknande karaktär” samt det faktum att vitet utgör ett tvångsmedel innebär att legalitetsprincipen är ”central” vid prövningen av om ett vite ska dömas ut. Handlingsregeln som är förenad med hotet om vite måste därför ”tolkas enligt sin ordalydelse” och någon analogisk tillämpning av bestämmelserna om personlig inställelse kan inte komma i fråga, enligt HD.
Detta innebär att den som kallats, och sedan närvarar vid rättegången, inte kan dömas att betala vite. En tillämpning av reglerna som innebär att vitet döms ut i sådana fall är, enligt HD, inte förenlig med lagtextens ordalydelse. HD pekar dock på att det finns situationer där det är möjligt att beakta om ändamålet med kallelsen har uppnåtts vid bedömningen av om ett vite kan dömas ut, exempelvis om en person som kallats först inställer sig men sedan lämnar den inledda förhandlingen.
Inget vite ska utdömas
I det nu aktuella fallet har kvinnan inställt sig personligen vid huvudförhandlingen. Att den sedan fick ställas in mot bakgrund av att hon hade sitt barn med sig innebär, enligt HD, inte att hon underlåtit att inställa sig.
Något vite kan därför inte dömas ut.
