Hennes avhandling bygger på 1000 hatbrott mot muslimer under 2006-2009 som Brottsförebyggande rådet har klassificerat som islamofobiska hatbrott men där domstolen kommit till en annan slutsats. Ett 50-tal av brotten dömdes i domstol. I de allra flesta fal övervägde domstolen inte om det fanns rasistiska inslag i brottet. Domstolen använde sig inte heller av den speciella straffskärningsregel som finns för hatbrott.
– För att en handling ska dömas som ett rasistiskt brott tycks man ofta förutsätta att gärningsmannen själv medger sitt rasistiska motiv eller tillhör en öppet rasistisk organisation, säger Marta Kolankiewicz i ett pressmeddelande.
Som exempel tar Kolankiewicz upp ett en moskébrand som i tingsrätten klassades som skadegörelse och i hovrätten som mordbrand. Trots att Koranen och andra religiösa skrifter hade slängts ut på marken övervägde domstolarna inte att tillämpa straffskärpningsregeln.
– I själva verket är det väldigt få som själva medger att de begår ett brott av rasistiska skäl, särskilt när de ställs inför rätta och riskerar ett högre straff, säger Marta Kolankiewicz.
Dessutom, menar Kolankiewicz, att rasistiska handlingar inte nödvändigtvis utförs av uttalat ideologiska rasister.
– Rättvisa handlar inte bara om straff. Hur brottet sedan beskrivs och tolkas i domen har också betydelse.Att helt bortse från rasistiska dimensionen kan innebära ytterligare en kränkning av målsägande.
Problemet är enligt Marta Kolankiewicz inte bristen på lagstiftning utan dels hur den tolkas och dels att den ofta inte tillämpas alls.
– Det finns uppenbara hinder i hur man definierar rasism i domstol som gör att det är svårt att ta hänsyn till denna dimension av brottet. Men lagar utvecklas när de används och blir prejudicerande. Det finns alltså ett visst utrymme för domstolar att skapa rättspraxis så att de lagar som stiftades för att bekämpa rasism används mer effektivt, säger Marta Kolankiewicz.
Foto: Drago Prvulovic/TT
