I ett led att bekämpa den organiserade brottsligheten har flera av Sveriges tyngsta myndigheter gått ihop i ett samverkansprojekt. Bland myndigheterna återfinns bland annat Polisen, Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten.
Varje år sedan starten presenterar myndigheterna en lägesrapport och det är den senaste av dessa rapporter som möts av kritik från Advokatsamfundet.
I rapporten beskrivs hur de stora målen leder till vad som beskrivs som ett sämre arbetsklimat i rättssalarna.
”Åklagarna upplever i allt större utsträckning att försvarare, särskilt när de är många i ett mål, försöker rikta in sig på processuella eller perifera frågor för att förskjuta fokus från det väsentliga i målet. Det är även allt vanligare att åklagarnas och polisens arbetsmetoder ifrågasätts samt att åklagare avbryts och ständigt får svara på frågor under domstolsprocessen.”
I rapporten går också att läsa:
”Ett problem som har uppmärksammats ytterligare under året, är att försvaret sällan fullgör sin skyldighet enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse ska försvaret i samband med delgivning av förundersökningen meddela de brister de anser finns eller de kompletteringar som de anser ska göras. Detta sker istället först under huvudförhandlingen.”
”De förstår inte advokatrollen”
Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, säger i tidningen Advokaten att hon är positiv till myndigheternas samverkan men bekymrad över ”den bristande förståelsen för advokatrollen och grundläggande rättsstatliga principer”.
Ett exempel på detta, enligt Ramberg, är att advokaterna inte anses uppfylla sina skyldigheter att påtala utredningsbrister.
– Varken den misstänkte eller försvararen har någon som helst utredningsskyldighet eller skyldighet att kvalitetssäkra förundersökningen.
– I allmänhet beror sena påpekanden från försvarets sida på just utredningsbrister.
Anne Ramberg berättar vidare att advokaterna bara ska ta upp utredningsbrister som kan gynna klienten vilket hon säger följer av rättegångsbalkens krav på att advokater ska tillvarata den misstänktes rätt och verka för sakens riktiga belysning.
Anders Perklev: ”Feltolkning av rapporten”
Riksåklagare Anders Perklev säger att rapporten är feltolkad. Det handlar inte om kritik mot advokater, utan rapporten ska ses som en beskrivning av hur medverkande åklagare och polisen kan uppfatta situationen.
– Försvararen har ingen skyldighet att underlätta processen eller se till att den flyter framåt. Jag ser det närmast som naturligt att man från försvarets sida kliver in genom de dörrar som rättegångsbalken lämnar öppna. Samtidigt kan man inte blunda för att det har skett en utveckling av processföringen.
Anders Perklev pekar på de stora målen om organiserat brottslighet och anser att advokaterna blivit allt mer aktiva – någonting som också hovrättspresidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, håller med om.
– Ja, delvis är det så i de stora målen att det blir fler invändningar. Men det tycker jag inte är åklagarnas sak att ha synpunkter på. Det är rätten som ska avgöra vad som är relevant och inte relevant, säger han.
”Dålig stämning i rättsalen”
Enligt rapporten leder de stora målen ”allt oftare till sämre samarbetsklimat i rättssalarna”.
Ramberg, Perklev och Wersäll menar alla att dålig stämning hör till undantagen.
– Man kan nog säga att rättegångsbalken inte riktigt är anpassad för denna typ av stora och komplicerade mål, men inte heller för en processföring som innebär att man ställs inför väldigt många formella frågor som måste tas om hand på ett bra sätt under processen. Detta måste vi, alla aktörer, lära oss att hantera – och även lagstiftaren ta tag i säger Anders Perklev i intervjun med tidningen Advokaten.
Hans förslag på lösning är bland annat videoförhör för att säkerställa muntlig bevisning i ett tidigare skede. Han är även öppen för förändring av reglerna för verkan av slutdelgivning vid förundersökningen och anser en begränsning av möjligheten till nya invändningar bör övervägas.
Fredrik Wersäll pekar på domarrollen.
– Vissa erfarenheter från de här stora målen skulle kunna tyda på att domaren har trätt tillbaka lite för mycket. Det har varit en skola när det gäller processledning där domaren ska förhålla sig rätt passiv och låta parterna driva processen. Det fungerar nog normalt sett. Men just i dessa stora mål med väldigt mycket material är det särskilt viktigt att domaren kliver fram och tar befälet i rättssalen.
Foto: Anders Wiklund/TT Per Larsson/TT, Yvonne Åsell/TT
