- Katarina Alexius, docent, lektor i socialt arbete, Stockholms universitet
- Tommie Forslund, doktorand i utvecklingspsykologi, Uppsala universitet
- Pehr Granqvist, professor i utvecklingspsykologi, specialiserad på anknytningsforskning, Stockholms universitet
- Anna Hollander, professor i rättsvetenskap med inriktning mot socialt arbete, Stockholms universitet
- Lene Lindberg, docent i psykologi, legitimerad psykolog, Karolinska institutet
- Mikaela Starke, docent i socialt arbete, Göteborgs universitet
”Inte sjukdomen som är problemet”
Författarna skriver att föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning, IF, blir kraftigt ifrågasatta. Trots att det finns föräldraprogram som fungerar så omhändertas cirka en tredjedel av barnen.
”Gillberg med medarbetare har till exempel visat i svenska studier att gruppen barn till föräldrar med IF har en problematisk utvecklingsprofil. Forskningen visar dock inte att föräldrarnas funktionsnedsättning orsakar barnens problem. Studierna döljer också stora variationer i föräldrarnas omsorgsförmåga och barnens utveckling. De kontrollerar inte för kontextuella riskfaktorer, som att föräldrarna oftast är fattiga, socialt exkluderade och själva utsatts för vanvård (övergrepp och försummelse). Sådana faktorer är allmänt försvårande för omsorgsförmåga.”
Artikelförfattarna menar att myndigheterna inte skiljer på allmänna risker vid intellektuell funktionsnedsättning och föräldrarnas individuella situation. Som exempel på det hänvisar det till en mamma med IF vars barn omhändertogs utan att föräldrarnas omsorgsförmåga utreddes.
”Fördomar om omsorgsförmåga”
Barn till föräldrar med IF kan utveckla trygg anknytning men det försvåras om föräldern utsatts för vanvård, skriver författarna.
”Samtidigt förekommer bland socialtjänst och domstolar diskriminerande fördomar om omsorgsförmågan hos föräldrar med IF. Studierna och slutsatserna är publicerade i välrenommerade internationella vetenskapliga tidskrifter.”
Artikelförfattarna skriver att socialtjänst och domstolar måste lära sig att hantera fler än ett perspektiv samtidigt och inte rutinmässigt ställa ett barn- mot ett vuxenperspektiv.
”Hur ska föräldrar med IF kunna bedömas rättvist, om myndigheterna med makten på sin sida samtidigt har fördomsfulla uppfattningar och bristande kunskaper? Barn- och vuxenperspektiven harmonierar i de flesta fall, såtillvida att barn har rätt till sina föräldrar och föräldrar till sina barn. Såväl förälder som barn kan dock behöva kompetent samhällsstöd. En rik och solidarisk välfärdsstat bör göra sitt yttersta för att erbjuda sådant stöd till personer med särskilda behov, snarare än att reproducera de övergrepp som dessa så ofta redan fått utstå.”
Foto: Hasse Holmberg/TT
