Övriga länder som Sverige utbyter information kring DNA med är Nederländerna, Finland, Estland, Polen, Litauen, Slovakien, Rumänien och Österrike.
– Fördelen är att vi kan klara upp nedlagda förundersökningar där vi tidigare inte har haft någon person att gå vidare med, säger Elenor Groth, ställföreträdande enhetschef på polisens Nationella operativa avdelning, till Dagens Nyheter.
Dagligen sker utbyten av DNA-profiler med de länder som Sverige nu har avtal med. Om spår från en svensk brottsplats matchas med en misstänkt person i ett annat land kan svenska polisen välja att gå vidare och begära ut uppgifter om träffen.
På grund av integritetsskäl får polisen dock inte automatiskt uppgifter om vem den misstänkte är.
Går bara vidare med fåtal fall
Sedan samarbetet inleddes i november 2013 har polisen fått 547 träffar från spår som säkrats i Sverige och som kunnat matchas med misstänkta i utländska register. Flest träffar har polisen fått i Finland (175), följt av Litauen (140) och Österrike (94), uppger DN.
Polisen har dock bara valt att gå vidare och begära ut uppgifter om identiteten på den misstänkte i en bråkdel av dessa fall.
Det kan finnas flera anledningar till det, uppger polisen. Till exempel kan det handla om att brottet är preskriberat eller att polisen redan har fått informationen genom en annan träff.
Det kan dock också handla om att utredningen inte prioriterats eller att den ”fallit mellan stolarna”.
”Ger en god bild av hur kriminella rör sig”
Förutom träffar på misstänkta kan polisen också få träffar på spår från brottsplatser i andra länder.
– De kriminella som begår till exempel bostadsinbrott rör sig över landsgränserna i Europa. Då är det väldigt bra, både att ha koll på rörelser i Sverige men även andra länder. Vi kommer att få en god bild av hur yrkeskriminella rör sig, säger Elenor Groth till DN.
De matchningar av spår och misstänkta som görs genom det internationella samarbetet står fortfarande för en mindre del av de träffar som Nationellt forensiskt centrum (tidigare SKL) får. Varje år fås till exempel 4 500 träffar i nationella DNA-register.
Men förhoppningen är att det internationella samarbetet ska fortsätta utökas och att alla EU-länder i framtiden ska vara med och utbyta information om DNA.
– Det har gått långsamt för en del länder. Det har funnits tekniska problem och till viss mån även resursproblem. En del har inte löst sin lagstiftning än för att kunna koppla upp sig, säger Karin Hedberg, forensiker vid Nationellt forensiskt centrum, till DN.
Foto: Therese Jahnson / TT
