När stat och privata intressen går ihop – som vid till exempel bygget av Arlandabanan eller det nu aktuella bygget av Karolinska sjukhuset – kallas det för ”Offentlig Privat Samverkan”, OPS.
Staten ersätter genom avgifter
Privata sektorn finansierar hela eller delar av satsningen och står sedan för ett långsiktigt underhåll av bygget. OPS-bolaget ersätts genom att staten exempelvis betalar en avgift under en längre period eller ger bolaget rätt att ta ut brukaravgifter.
Förespråkare för finansieringsformen lyfter fram effektivitetsvinster då det ligger i OPS-bolaget intresse att hålla nere kostnaderna.
”Staten lånar alltid billigast”
Men Hans Lindblad lyfter ett varningens finger.
”Infrastrukturprojekt riskerar att bli markant dyrare jämfört med om staten själv finansierar. Det går nämligen inte att komma ifrån att staten alltid lånar billigast.”
Han ger heller inte mycket för argumentet att OPS skulle möjliggöra fler infrastruktursatsningar då utgifterna tack vare den aktuella finansieringsformen kan skjutas på framtiden.
”Detta bygger delvis på en felsyn. För det första måste, förr eller senare, detta betalas, det vill säga ett framtida budgetutrymme måste tas i anspråk, andra utgifter trängs då ut. För det andra kan investeringar finansieras genom lån i Riksgälden som sedan avbetalas med årliga anslag över en längre period. Ur den synvinkeln behövs inte dyr privat finansiering.”
Politiska gränser
Han skriver också att riksdagen, inom ramarna för det finanspolitiska ramverket, kan besluta om att höja det så kallade utgiftstaket för att möjliggöra ökade infrastruktursatsningar utan att andra utgifter trängs ut.
”Det är med andra ord politiska beslut som sätter gränserna – inte finansieringsformen. Och det är precis på det sättet det bör fungera.”
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
