KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och ledarskribent.
Det har varit minst sagt speciell tid i svensk politik. Drygt två veckor har gått sedan Ulf Kristerssons regering tillträdde med stöd av Sverigedemokraterna. Stödet kom knappast billigt och priset fastslogs i det så kallade Tidöavtalet mellan M, KD, SD och L.
På frågan om det finns någon sakpolitik SD inte fått igenom svarade Jimme Åkesson med ett belåtet skratt i SVT Agenda (16/10) att ”Det är vår invandringspolitik, vår kriminalpolitik och jag är väldigt nöjd med avtalet i övrigt. Det är ett väldigt väldigt bra avtal för oss”. Blek som ett lakan försökte Liberalernas partiledare Johan Pehrson – vars parti och ungdomsförbund deklarerat sig vara SD:s politiska motpol – stamma fram hur ett avtal som är ”väldigt väldigt bra” för Jimmie Åkesson också är sakpolitiskt liberalt (spoiler: det är det inte).
Så, svart på vitt, hur liberalt är Tidöavtalet? Nationellt tiggeriförbud, asylmottagande på EU:s lägstanivå, återvandring, kvotflyktingar (de enda ”riktiga” flyktingarna enligt Åkesson) minskas från 5000 till 900 per år, utvisning med grund i ”bristande vandel”, enprocentsmålet för biståndet slopas, reduktionsplikten slopas, rätt till tolk i vården slopas, anmälningsplikt för lärare om illegala flyktingbarn, mer hemliga tvångsmedel, införande av anonyma vittnen, visitationszoner, vistelseförbud – och att räkna upp mer än så skulle vara att göra denna krönika till plakat för SD:s partiprogram. Det partiprogrammet kan man givetvis tycka vad man vill om, men bara den liberal som totalt tappat sin politiska ryggrad och orientering skulle kalla den sin att genomföra.
Nej, det är inte liberal politik som kallat L till att sätta sig i Tidö-båten. Det är en dödsryckning från ett sönderslitet parti som vet att de är en offentlig sammandrabbning ifrån att kastas ut ur Sveriges politiska historia med huvudet före. Att klara av att hålla Nyamko Sabunis linje högerut och inte bara stödja utan också sitta i Kristerssons regering utan att implodera är eldprovet som ska visa de flyende väljarna att L både går att rösta och lita på. De som röstade L litade dock på partiets ord att de skulle bli Kristerssons ”liberala garant” mot SD. Ironiskt blev L istället garanten för genomförandet av SD:s politik. För att citera en påtagligt förvirrad Pehrson vid regeringsförklaringen den 16/10 ”Man säger en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak efter valet”.
Och L:s främsta liberala vakthundar? De byter sina tidigare högljutt proklamerade principer, ideal och ”röda linjer” mot titlar, ministerlöner och makt (att verkställa en politik som inte är deras egen).
Liberaler faller hårdast mot marken just för att de har starkast principer. Det är dock lätt att ha principer när man inte har makt, vilket är skälet till att Moderaterna och Socialdemokraterna övergett sina för länge sedan. Från ”Öppna era hjärtan” och ”Mitt Europa bygger inga murar” till att Magdalena Andersson på direkt fråga inte vill ta avstånd från Tidöavtalet utan istället hävdar att ”Det verkliga paradigmskiftet i svensk migrationspolitisk faktiskt infördes av S redan 2015” (Expressen, 2022-10-25).
Andersson har inte helt fel. I takt med att allt större del av fackrörelsens medlemmar gått till SD har S sedan 2020 rört sig mot en alltmer restriktiv migrationspolitik, med till exempel volymmål för asylsökande, försvårande av familjeåterförening och ja till utredning om nationellt tiggeriförbud. Då hölls S tillbaka av regeringskollegan Miljöpartiet. Det hindret finns inte längre.
Nu har den stängda dörren mot SD – till Magdalena Anderssons belåtenhet – sparkats upp på vid gavel av Ulf Kristersson. Nog finner hon inte sin nya position som opposition optimal, men låt oss vara ärliga. I dagens jämna blockpolitiska landskap kommer det vara ytterst svårt för varken höger eller vänster att regera långsiktigt utan stöd från SD. Det kommer snart vara okej även för Andersson att smutsa ner händerna – så länge hon kan säga att Kristersson gjorde det först.
Stödet för S bland arbetarklassen har minskat kraftigt och de annars historiskt trogna väljarna har gått till SD. Andersson är, likt Kristersson, nu tvungen att välja sida. Antingen (och lagom till valet 2026) börja repetera att det är S som drivit SD:s migrationspolitik och kriminalpolitik hela tiden, eller vara en faktisk opposition med egen politik. När man nu inte ens vill stå upp för 5000 kvotflyktingar per år verkar vägvalet gjort. Strategin är en tydlig kopia från partiets danska motsvarighet. Medmänsklighet och mjuka värden lämnas åt C, V och MP. Framöver är det hårda tag och välfärdsfrågor som gäller.
Kvarstår det blockpolitiska landskapet i sin nuvarande form är det snart S som förhandlar med SD.
Ska vi slå vad?
