I oktober 2009 beslutade Justitiekanslern att juristen skulle få 35 000 kronor i skadestånd med anledning av de registreringar som funnits om honom hos SÄPO.
JK ansåg att registreringen varit legitim och nödvändig men att den kontinuerliga och långvariga lagringen inneburit ett oproportionerligt intrång i mannens rätt till respekt för privatlivet och att staten därför var skadeståndsskyldig.
Ville ha ytterligare 100 000
I juli 2012 begärde mannen omprövning hos JK och ersättning med ytterligare 100 000 kronor av staten – bland annat med hänvisning till att informationen fortfarande fanns lagrad hos Riksarkivet.
JK, som konstaterade informationen bevaras hos Riksarkivet för historiska, statistiska och vetenskapliga ändamål och att uppgifterna inte längre är sökbara hos SÄPO, ändrade dock inte sitt tidigare beslut.
Juristen stämde då staten vid Kristianstads tingsrätt och pekade på att en annan man genom avtal med regeringen i november 1997 – ex gratia – hade fått 400 000 kronor för den kränkning som han hade utsatts för. Enligt juristen hade han själv kränkts i minst lika hög grad som denne andre man och han ansåg sig därför ha rätt till minst lika stor ersättning som han.
Juristens uppfattning redovisades i tingsrättens dom:
”J (juristen) saknar kännedom om hur anteckningarna i Säkerhetspolisens register tillkommit om honom. Han har dock vid tre tillfällen varit på förhör hos Säkerhetspolisen och där fått frågor om hans arbete mot kommunismen. Protokoll fördes vid tillfällena. Han fick inte se vad som antecknades, men har med anledning av förhören förstått att Säkerhetspolisen systematiskt kartlade och bevakade honom.”
Tingsrätten fortsatte:
”J har därför valt att avstå från att göra politisk karriär och söka mer ansvarsfulla tjänster inom statsförvaltningen än som kronofogde i Malmö. Bevakningen och vetskapen om att han förekom i Säkerhetspolisens register fick till följd att hans äktenskap slutade i äktenskapsskillnad år 1980. Äktenskapsskillnaden fick svåra och traumatiska återverkningar för hans barn, vilket påverkade honom negativt.”
Kränkningarna upphörde i arkivet
Tingsrätten kom fram till att registreringarna och kränkningarna upphörde i samband med att uppgifterna fördes över till Riksarkivet. Att de finns tillgängliga där för forskningsändamål medför ingen annan bedömning, enligt tingsrätten.
Registreringarna av mannen har skett under perioden 1963-1981 mer eller mindre kontinuerligt. Eftersom de borde ha gallrats efter tio år har kränkningarna påbörjats först år 1991 och sedan pågått fram till år 2003.
När det gäller bestämmandet av skadeståndets storlek bör uppgifternas ålder samt registreringarnas art och antal vägas in. Vad mannen påstår om hur han påverkats av registreringarna – de ska enligt honom bland annat orsakat hans skilsmässa – bör dock inte ges någon betydelse i sammanhanget, enligt tingsrätten.
Vid en samlad bedömning kom tingsrätten fram till att mannen får anses vara skäligen tillgodosedd med den ersättning han redan fått och gick därmed på statens linje.
Juristen överklagade till Hovrätten över Skåne och Blekinge som faställde tingsrättens domslut utan några ändringar.
Hovrätten delade tingsrättens uppfattning att registreringarna varit författningsenliga. Huruvida de också är riktiga eller inte gick däremot inte att avgöra. Men även om det hade vart klarlagt att uppgifterna inte var riktiga så hade detta inte medfört att registreringarna var författningsstridiga när de gjordes.
HD tar inte upp fallet
Hovrätten delade också tingsrättens uppfattning att kränkningarna upphörde när uppgifterna överfördes till Riksarkivet. Mannen hade därmed rätt att få ersättning för de kränkningar han utsattes för mellan åren 1991 och 2003 – detta enligt Europakonventionen.
Ett avtal som staten träffat i ett enskilt fall om ersättning ex gratia ger inte någon ledning om vad som i ett liknande fall utgör skälig ersättning, enligt hovrätten.
Den ersättning som mannen tillerkänts av JK har bestämts med ledning av de belopp som Europadomstolen dömt ut i det uppmärksammade fallet ”Segerstedt-Wiberg m.fl. mot Sverige”. Enligt hovrätten fick ersättningen anses vara skälig och hovrätten instämde därför i tingsrättens bedömning.
Juristen överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen som dock nu beslutar att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens avgörande står därmed fast.
Foto: Jurek Holzer/SvD/TT
