Kvinnan stämdes vid Stockholms tingsrätt av sin före detta svärmor. Enligt stämningen hade kvinnan och hennes dåvarande make sommaren 2011 lånat tre miljoner kronor av mannens mamma för att gemensamt köpa en fastighet i Turkiet.
Mamman hävdade att lånet skulle betalas tillbaka så snart de dåvarande makarna hade sålt sin gemensamma fastighet på Värmdö. När betalning trots detta inte skedde väckte mamman talan om återbetalning mot sin son och före detta svärdotter.
Kvinnan bestred talan och hävdade att det var hennes dåvarande make som hade lånat hela summan.
Överfördes till kvinnans konto
Tingsrätten kom dock fram till att övervägande skäl talade för att de tidigare makarna gemensamt hade lånat av mamman. En av orsakerna var att pengarna hade överförts till kvinnans turkiska bankkonto och att lånet hade använts för ett gemensamt inköp av en fastighet.
Tingsrätten gick därför på svärmoderns linje och dömde kvinnan att solidariskt med sin ex-make återbetala lånet.
Kvinnan överklagade domen till Svea hovrätt.
Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att kvinnan har bevisbördan för sitt påstående om att det överförda beloppet utgjorde ett lån endast till hennes dåvarande make.
Omvänd bevisbörda
Bedömningen motiveras av att det i praxis har angetts att principen om att den som kräver betalning på grund av ett påstått lån har bevisbörda inte är undantagslös. Bland annat har det uttalats i praxis att principen inte gäller då ett belopp har förts över från en person till en annan och det råder oenighet om överföringens innebörd eller då någon påstår att ett mottaget belopp har utgjort en gåva.
Enligt hovrätten gör detta sig även gällande för fall då någon som mottagit ett belopp påstår att det i och för sig är ett lån, men att det har lämnats till någon annan än mottagaren av medlen.
Hovrätten anser inte att kvinnan har lyckats styrka sitt påstående och fastställer därför tingsrättens dom.
Foto: Ulf Bergllund / TT
