I denna expertkommentar i processrätt från nyhetsbyrån Blendow Lexnova skriver Clarence Crafoord om HD:s ändrade praxis när den gäller enskildas möjligheter att få ersättning för rättegångs-kostnader i utmätningsmål om skattefordringar m.m. Kommentaren utgår från ett fall där enskilda i ett allmänt utmätningsmål av en oenig HD har tillerkänts ersättning för befogade kostnader, med hänvisning till regeringsformens bestämmelser.
Inledning
Under vilka förutsättningar innebär rätten till en rättvis rättegång att en enskild som vinner ett mål mot staten ska ha rätt till ersättning för sina rättegångskostnader? Var går gränsen för när begränsningar av den enskildes möjlighet att anlita ombud innebär att den enskilde hamnar i ett oacceptabelt underläge mot staten i en domstolsprocess?
Dessa viktiga principfrågor aktualiserades nyligen i ett plenimål från Högsta domstolen, NJA 2015 s. 374, som också är det rättsfall som primärt behandlas i denna kommentar.
Låt oss börja med det praktiska utfallet i domen: En enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål ges genom domen möjlighet att få ersättning av staten för rättegångskostnader även när utmätningen sker för skattefordringar, böter eller liknande. Genom domen har rättsläget uttryckligen ändrats – tidigare kunde en enskild inte få ersättning för rättegångskostnader av staten i sådana situationer.
Domen säger också mycket om Högsta domstolens syn på sitt uppdrag som rättsutvecklare – och om hur enskildas fri- och rättighetsskydd i praktiken tenderar att få sin tyngdpunkt i nationella domstolsprövningar istället för genom prövningar inför Europadomstolen och dessutom genom tillämpning av regeringsformen snarare än Europakonventionen. Jag återkommer till dessa aspekter av domen mot slutet av denna kommentar.
Bakgrund
Kronofogdemyndigheten beslutade om utmätning av lös egendom i makarna JN:s och GN:s bostad för betalning av JN:s skatteskulder. Värdet på egendomen uppgick till åtminstone 160 000 kronor.
Makarna N överklagade besluten och yrkade att utmätningarna skulle hävas eftersom egendomen tillhörde GN. Makarna yrkade också ersättning för sina rättegångskostnader. Tingsrätten hävde utmätningsbesluten – men avslog yrkandet om ersättning för rättegångskostnader.
GN överklagade beslutet om rättegångskostnader. Sedan GN avlidit inträdde dödsboet som part i processen i hovrätten och yrkade ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten. Även hovrätten lämnade dock kostnadsyrkandet utan bifall.
Vid prövningen i Högsta domstolen var frågan om det fanns förutsättningar att förplikta Skatteverket att ersätta GN:s och dödsboets rättegångskostnader. Som nämnts ovan blev svaret på den frågan jakande – och som också nämnts ger domen intressant vägledning även i betydligt bredare frågeställningar än så, inte minst i fråga om den konkreta innebörden av rätten till en rättvis rättegång.
Den rättsliga regleringen
Enligt 18 kap. 1 § tredje stycket utsökningsbalken gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden vid överklagande av utsökningsmål, om något annat inte föreskrivs. I 32 § ärendelagen sägs att domstolen i ett ärende där enskilda är motparter till varandra får förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken.
Frågan under vilka förutsättningar staten kan betraktas som ”enskild” är inte helt lätt att besvara.
Det kan flikas in att från ett mer rättsfilosofiskt kan det vara svårt att någonsin kunna relatera till staten som ”enskild”. Och i fråga om fri- och rättigheter kan konstateras att dessa primärt gäller för enskilda gentemot staten och i viss utsträckning i förhållande till andra enskilda – och om staten ska kunna betraktas som ”enskild” blir gränsdragningen härvidlag komplicerad.
I ett tidigare avgörande från Högsta domstolen, NJA 2000 s. 109 var sakomständigheterna följande: Kronofogdemyndigheten hade genomfört utmätning av en motorbåt för uttagande av statens fordringar mot PR avseende skatter och böter. PR:s hustru, ALR, överklagade emellertid utmätningsbeslutet och yrkade, under påstående att den utmätta motorbåten tillhörde henne, att utmätningsbeslutet skulle undanröjas. ALR begärde även ersättning för sina rättegångskostnader.
Utmätningsbeslutet undanröjdes på grund av att det visats att båten tillhörde ALR.
Högsta domstolen avgjorde frågan om ersättning för rättegångskostnader med hänvisning till NJA 1998 s. 443, där det slagits fast att i ärenden som rör utmätning för böter, tillkommande skatt och felparkeringsavgifter kan staten inte jämställas med enskild part och att det i sådana fall saknas förutsättningar att döma ut ersättning för rättegångskostnader. ALR, som höll på att bli av med sin båt men som fick rätt i sak blev alltså utan ersättning för sina rättegångskostnader.
I 2000 års avgörande verkar Högsta domstolen snarare ha känt sig nödd och tvungen att komma till denna slutsats, än övertygad om det principiellt riktiga däri. Till avgörandet fogades nämligen en rejäl brasklapp i form av ett tillägg av justitierådet Torkel Gregow, till vilket övriga ledamöter i huvudsak anslöt sig.
Gregow anförde att det förhållandet att 1996 års ärendelag hade gjorts tillämplig på överklagade utsökningsmål hade fört med sig en ”inkonsekvent och otillfredsställande ordning” beträffande rättegångskostnader i fullföljda mål om utmätning. Enligt tillägget måste det anses vara sakligt omotiverat att ersättning för kostnader inte kan utdömas då anspråket utgörs av skatter, böter m.m., medan sådan ersättning kan utgå när det är fråga om privaträttsliga fordringar, särskilt då den enskilda parten är den vinnande.
I ett pleniavgörande från 2012 bekräftades den ordning som Gregow tar upp angående verkställighet avseende betalningsskyldighet för privaträttsliga skulder. När staten på grund av utmätning träder i den enskilde fordringsborgenärens ställe och söker verkställighet av fordringen för hennes räkning har enskilda således sedan tidigare haft möjlighet att få ersättning för rättegångskostnader i överklagandeprocesser.
Å andra sidan bär enskilda i sådana situationer även en risk att tvingas ersätta staten för statens rättegångskostnader. Det är viktigt att notera att genom NJA 2015 s. 374 ges enskilda under vissa förutsättningar rätt till ersättning för sina rättegångskostnader – men däremot utan att ådra sig någon risk för motpartskostnader.
Hur resonerar HD – vad ligger till grund för kursändringen?
En utgångspunkt för Högsta domstolens resonemang är att om den enskilde saknar rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i ett utmätningsmål, kan det leda till begränsningar av den enskildes möjlighet att anlita ombud. Detta kan i sin tur leda till att den enskilde hamnar i ett oacceptabelt underläge mot staten.
Högsta domstolen noterar också att det vore märkligt om en tredje man som försöker skydda sin egendom blir sämre ställd om han får framgång i målet om utmätning än om det sker sedan han har väckt talan om bättre rätt till egendomen – i en tvist om äganderätten kan tredje man ju få ersättning för sin rättegångskostnad.
Det vore också märkligt om en enskild lyckas skydda sin egendom mot både staten och en enskild borgenär – och bara den enskilde borgenären skulle bära ansvar för motsidans rättegångskostnader.
Dessa resonemang utmynnar i att Högsta domstolen formulerar följande intressanta fråga: Kan domstolarnas handläggning av utmätningsmål genomföras rättvist utan att den enskilde ges möjlighet att få sina rättegångskostnader ersatta?
Högsta domstolens majoritet finner att en lösning bestående i en ändrad tolkning av 32 § ärendelagen vore svår att förena med bestämmelsens ordalydelse. Dessutom finner majoriteten att en sådan ändring skulle kunna leda till konsekvenser som är till nackdel för den enskilde, och att en ändring av rättsläget med sådana konsekvenser inte bör göras genom rättstillämpningen.
Vid sitt svar på grundfrågan låter sig Högsta domstolen visserligen inspireras av innebörden av rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen och Europadomstolens praxis. Högsta domstolen konstaterar också att om den vinnande parten inte får ersättning för sina rättegångskostnader kan detta strida mot artikel 6 i konventionen (se Stankiewicz mot Polen, Europadomstolens dom den 6 april 2006). Det gäller även när staten inte uppträder som enskild.
Men det blir vår egen regeringsform som fäller avgörandet.
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen ska en rättegång genomföras rättvist. Bestämmelsen anknyter till de grundläggande principerna som följer av Europakonventionen – bland annat att parterna ska vara likställda i processen. Men grundlagsbestämmelsen har ett vidare tillämpningsområde än Europakonventionens artikel 6, och gäller alla rättegångar i domstol.
Högsta domstolen konstaterar att rätten till en rättvis rättegång enligt regeringsformen omfattar en domstols handläggning av överklagade mål om utmätning, med hänsyn till att en sådan prövning har flera inslag av rättskipning.
Härefter fastslår Högsta domstolen att det i vissa fall skulle strida mot grundlagsbestämmelsen om den enskilde inte ges ersättning av staten för sina rättegångskostnader i ett allmänt utmätningsmål, till exempel rörande skattefordringar. Särskilt tydligt framgår detta, resonerar Högsta domstolen, när det är en tredje man som dras in ett rättsligt förfarande och som med framgång försvarar sin egendom mot exekutiva åtgärder.
Högsta domstolen rundar av resonemanget med att kostnaderna måste ha varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet för ett en enskild ska kunna tillerkännas ersättning.
I sak blev utfallet att GN och dödsboet tillerkändes ersättning om 100 000 kronor för ombudskostnader.
Avslutande kommentarer
Det var sannolikt inte alldeles lätt för Högsta domstolen att komma fram till beslut. För det första frångick Högsta domstolen innebörden av ett tidigare pleniavgörande. För det andra kan noteras att av de sammanlagt sexton justitieråden var sju skiljaktiga.
Utfallet är givetvis betydelsefullt för många enskilda som försöker försvara sin egendom mot exekutiva åtgärder – och för alla som annars inte skulle ha haft möjlighet att ens försöka.
Samtidigt ger domen som nämnts även andra viktiga signaler. I samband med att principfrågan behandlades av Högsta domstolen i NJA 2000 s. 109, fogades ett tillägg med innebörden att ordningen beträffande rättegångskostnader i fullföljda mål om utmätning ansågs ”inkonsekvent och otillfredsställande”. Likväl lät Högsta domstolen ordningen bestå.
Så icke denna gång, femton år senare. Visserligen har regeringsformen utrustats med en ny bestämmelse om rätten till en rättvis rättegång. Men att Högsta domstolen tar detta steg kan också ses som en bekräftelse på Högsta domstolens vilja att axla ansvaret för att grundläggande rättssäkerhetsgarantier upprätthålls i praktiken och inte bara i teorin. Högsta domstolens resonemang kring principen om parternas likställdhet och om rätten till en rättvis rättegång tyder på detta.
Härvidlag kan jämföras med Högsta domstolens resonemang i NJA 2012 s. 211 II. I det avgörandet aktualiserades bland annat frågan om under vilka förutsättningar en enskild ska kunna åläggas att ersätta staten för rättegångskostnader i mål om grundläggande fri- och rättigheter. Utgångspunkten i sådana situationer är visserligen bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken, men om den förfördelade har haft fog för att föra talan måste inte sällan vad som följer av dessa bestämmelser modifieras för att ett visst säkerhetsavstånd ska hållas till vad som kan anses vara oförenligt med, i det fallet, Europakonventionen.
När det särskilt gäller frågan om betydelsen i rättegångskostnadshänseende av att den förfördelade har yrkat ett högt belopp fastslog Högsta domstolen att man i fråga om rättighetskränkningar i viss utsträckning får se det så, att den drabbade individen därigenom har gett domstolen ett processuellt utrymme för att komma fram till vad som är ett skäligt skadestånd.
Det är, fastslog Högsta domstolen, från flera synpunkter en bra ordning. Den som fått grundläggande fri- och rättigheter kränkta ska inte av oro för effekten i rättegångskostnadshänseende drivas till försiktiga beloppsyrkanden.
Avgörandet kan också ses i ljuset av att fri- och rättigheterna i regeringsformen får allt större betydelse. I samband med den senaste grundlagsutredningen framhölls i förarbetena att det är av särskild betydelse att grundlagens regler fullt ut får genomslag i rättstillämpningen. Utfallet kan också sägas i linje med utfallet i NJA 2014 s. 323, Blake Pettersson-domen, där en enskild person för första gången tillerkändes gottgörelse för brott mot svenska regeringsformens fri- och rättighetskapitel.
Högsta domstolen har uppenbarligen bestämt sig för att ytterst leda arbetet med att uttolka det fri- och rättighetsskydd som tillkommer enskilda i vårt land. Detta får sägas vara extra välkommet då Europadomstolen brottas med orimliga handläggningstider och med hänsyn till att det finns en risk att Europadomstolens eget skydd relativiseras nedåt för bland annat svenskt vidkommande, när Europadomstolen fylls med klagomål avseende mycket grova kränkningar från bland annat relativt nya medlemsstater.
Att Högsta domstolen också fortsätter att fylla regeringsformens fri- och rättigheter med ett konkret innehåll är lika välkommet. Sammantaget finns tydliga tecken på att fri- och rättighetsskyddet är på väg att komma närmare människor i Sverige och att vi är på väg att bli allt mindre beroende av europeiska domstolsprövningar, och NJA 2015 s. 374 är en viktig bekräftelse på det.
Expertkommentaren har ursprungligen publicerats av nyhetsbyrån Blendow Lexnova – som regelbundet publicerar expertkommentarer inom olika rättsområden.
Foto: Hamid Ershad Sarabi
