Arbete- och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun beslutade att omedelbart omhänderta en 19-årig kvinna enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU och begärde hos Förvaltningsrätten i Malmö att vården skulle fortsätta.
Beroendeställning
Nämnden hävdade att kvinnan, som är handikappad och diagnosticerad med en lindrig utvecklingsstörning, befinner sig i en ”mycket svår beroendeställning” till sin familj som också är hennes assistenter.
Enligt nämnden hade det framkommit att kvinnan inte är så funktionshindrad som hennes pappa hävdar. Nämnden hävdade också att familjen grovt brast i omsorgen om kvinnan och utsatte henne för våld och hot.
Förvaltningsrätten ansåg att det som framkommit sedan kvinnan omhändertagits ”ingav vissa betänkligheter” angående hennes egentliga vårdbehov. Domstolen tog bland annat fasta på att kvinnan i samband med den muntliga förhandlingen hade varit tydlig med att hennes högra arm och hand helt saknar rörelseförmåga men att bland annat en elevassistent och en sjukgymnast uppgett att de sett henne använda både armen och handen till att bland annat kasta boll, rita och skriva med.
Skulle påverkas negativt
Förvaltningsrätten konstaterade dessutom att kvinnan under utredningen hade berättat att föräldrarna tvingade henne att spela sjukare än vad hon var i kontakt med läkare och habilitering. Hon hade även uppgett att hon blivit slagen av sin bror sedan familjen fått veta att hon använt sin ”förlamade” arm i skolan.
Förvaltningsrätten kom fram till att nämnden ”hade gjort det sannolikt” att kvinnan, av sin familj, hade förmåtts dölja sina förmågor och agera mer rörelseförhindrad än hon i själva verket var.
Enligt förvaltningsrätten var det klarlagt att kvinnans hälsa och utveckling skulle komma att påverkas negativt om hon återvände till hemmet. Hennes vilja att återvända hem fick betecknas som ”ett socialt nedbrytande beteende” enligt LVU. Genom sitt beteende att vilja återvända ansågs hon utsätta sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas.
Eftersom kvinnan inte samtyckte till behövlig vård gick förvaltningsrätten därför på nämndens linje och biföll ansökan.
Brister i hemmamiljön
Kammarrätten i Göteborg instämmer nu i förvaltningsrättens bedömning att kvinnans berättelse om både våld och kontroll från familjens sida och att hon har tvingats att agera mer rörelsehindrad än vad hon egentligen är, ska läggas till grund för bedömningen i målet.
Kammarrätten konstaterar dock att det i detta fall handlar om brister som förekommer i kvinnans hemmiljö och som inte beror på henne. Det är familjens beteende som utgör en risk för att hennes hälsa och utveckling kan skadas snarare än hennes eget beteende.
Kammarrätten hänvisar till en dom från Högsta förvaltningsdomstolen (mål 2015 ref. 7) där HFD slog fast att enbart det förhållandet att den unga utsätter sig för risk inte i sig innebär att det ”föreligger ett socialt nedbrytande beteende”. Enligt HFD får tillämpningen av lagen inte heller sträckas utöver vad som är en rimlig tolkning av ordalydelsen.
Kammarrätten kommer därför fram till att det beteende som kvinnan uppvisar i denna del inte är att anse som ett socialt nedbrytande beteende enligt LVU. Kammarrätten river därför upp förvaltningsrättens avgörande.
Foto: Jessica Gow/TT
