En numera 17-årig pojke som åtalats för att ha sexuellt utnyttjat en flicka i 13-14-årsåldern, när han själv var 15, frias i båda instanserna.
Hovrätten pekar på att handlingarna varit ömsesidiga och helt frivilliga från bådas sida och ägt rum inom ramen för en långvarig relation. Pojken har inte varit mognare än flickan.
Den nu 17-årige pojken åtalades för sexuellt utnyttjande av barn under påstående att han haft samlag med en flicka som var 13 och 14 år vid de i vart fall 20-talet tillfällena, när han själv var 15 år.
Pojken erkände att han haft samlag med flickan vid ett flertal tillfällen men bestred ansvar för brott med hänvisning till att det är uppenbart att gärningarna inte inneburit något övergrepp mot flickan med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan dem – samt då det varit fråga om frivilliga samlag.
Flickan uppgav att 17-åringen var hennes första pojkvän. De hade samlag med varandra någon vecka in i förhållandet på pojkvännens initiativ. Hon visste inte om hon ville ha sex eftersom hon var så ung.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Mår dåligt av relationen
De hade samlag någon gång eller ett par gånger i veckan. Det skedde oftare i början av deras förhållande. Efter några månader var det inte lika ofta. De slutade helt att ha samlag i augusti år 2020 eftersom pojkvännen inte ville att hon skulle polisanmäla honom.
Flickan uppgav vidare att hon fortfarande mår dåligt på grund av relationen med pojken. Hon har sökt hjälp på BUP efter att de hade gjort slut. Hon har panikångestattacker på grund av det som hänt.
Frågan i målet har varit om ansvarsfrihetsbestämmelsen i brottsbalken varit tillämplig.
Friades i tingsrätten
Enligt bestämmelsen ska den som har sexuellt utnyttjat ett barn under 15 år inte dömas till ansvar om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.
Nyköpings tingsrätt konstaterade att frivillighet är en omständighet som ska vägas in vid bedömningen av om ansvarsfrihetsbestämmelsen är tillämplig. Då åklagaren inte hade åberopat någon annan bevisning i den delen än målsägandens berättelse är det den tilltalades uppgifter som ska ligga till grund för bedömningen. Enligt dennes uppgifter var samlagen ömsesidiga och frivilliga.
Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet fann tingsrätten därför att 17-åringen inte bör dömas till ansvar för sexuellt utnyttjande av barn för något av de åtalade tillfällena. Åtalet skulle därför ogillas i sin helhet.
Frias även i hovrätten
Svea hovrätt håller med. Även hovrättens bevisvärdering leder till att det är pojkens uppgifter som bildar utgångspunkten för bedömningen av om bestämmelsen i 6 kap. 14 § brottsbalken medför att han ska vara fri från ansvar.
Hans uppgifter innehåller inte något som ger stöd för att de sexuella handlingarna har varit annat än ömsesidiga och helt frivilliga från bådas sida och uppgifterna är alltså fria från exempel på motvilja till sexuellt umgänge från målsägandens sida. De sexuella handlingarna har ägt rum inom ramen för en långvarig relation. Det finns inget som talar för att pojken till följd av att han var äldre än flickan eller av någon annan anledning kommit så pass mycket längre i mognad och utveckling än henne att det ska tillmätas betydelse vid bedömningen av hans ansvar.
En samlad bedömning av omständigheterna i målet medför, trots att ansvarsfrihetsregeln ska tillämpas restriktivt, i det rådande bevisläget att det är uppenbart att det sexuella umgänget mellan dem inte har inneburit ett övergrepp mot flickan. Pojken ska då inte dömas till ansvar för gärningarna. (Blendow Lexnova)
