Samebyn stämde redan år 2009 staten för att få klarhet i vem som har jakt- och fiskerätten på samebyns område ovanför odlingsgränsen och vem som i förlängningen har rätt att upplåta dessa rättigheter till andra.
Brott mot grundlagen
Samebyn har hänvisat till att det samiska folket under lång tid har brukat området och att man, genom så kallad urminnes hävd eller genom sedvänja, har fått ensamrätt, eller åtminstone delad rätt med staten när det gäller jakt och fiske.
Samebyn har också hävdat att den reglering som idag finns i rennäringslagen strider mot bland annat det egendomsskydd som återfinns i regeringsformen.
Staten, som företräds av Justitiekanslern, har å sin sida hänvisat till sin rätt som fastighetsägare och konstaterat att den samiska befolkningen inom det så kallade renskötselområdet har en sedvanerättsligt grundad rätt till jakt och fiske för självförsörjning som ingår i rättigheterna i rennäringslagen.
Tingsrätten konstaterar i sin bedömning att samer under åtminstone de senaste tusen åren har uppehållit sig i det omtvistade området och samtidigt har jagat och fiskat där.
Staten blev i sin tur fastighetsägare först 1887 i samband med den så kallade avvittringen.
Urminnes hävd
Enligt tingsrätten har samerna också redan 1734 – när den ursprungliga jordabalken trädde i kraft – haft en jakt- och fiskerätt i området, grundat på reglerna om urminnes hävd.
Det har inte hänt något sedan dess som har inverkat på samernas rätt och statens äganderätt genom avyttringen 1887 har inte heller inskränkt samebyns nyttjanderätter.
Tingsrätten pekar i sin bedömning särskilt på att området har särskilda villkor i form av ett hårt klimat och knappa resurser som ställer stora krav på skonsamhet. Domstolen bekräftar också att de bestämmelser som finns i dag i rennäringslagen, som samebyn har påstått, står i strid med regeringsformen. Tingsrätten förklarar därför att reglerna inte ska tillämpas.
