I sin examensuppsats ”Polisens informatörer – nyttiga idioter eller viktiga medarbetare?” lyfter studenten fram det faktum att informatörsverksamheten i Sverige saknar uttalat lagstöd och i stället vilar på allmänna rättsprinciper.
Påtagligt skev maktbalans
Studenten konstaterar också att det råder en påtagligt skev maktbalans mellan polisens professionella hanterare och de unga yrkeskriminella informatörerna som både är i underläge och rör sig i riskfyllda miljöer.
Ofta rekryteras de i samband med någon typ av polisiärt ingripande där polisen har ett övertag – någonting som borde betraktas som ren myndighetsutövning.
Bristen på lagstöd ”leder till att en informatör, oavsett hur mycket han hjälpt polisen, saknar arbetsrättsliga, skatterättsliga och skadeståndsrättsliga rättigheter”.
Studenten skriver att han själv har personlig erfarenhet av att som narkotikapolis ”cyniskt utnyttja personer som varit i en utsatt situation för att det gagnade honom själv och polisen”.
Behövs genomtänkta förarbeten
En lagreglerad informatörsverksamhet skulle innebära genomtänkta resonemang i förarbeten som i sin tur skulle ge polisen tydligare verktyg och ramar att hålla sig inom vilket leder till en bättre rättssäkerhet, enligt uppsatsen.
Polisens ansvar för informatörens agerande och säkerhet skulle bli tydligt.
Informatörerna skulle å sin sida behöva betala skatt på sina inkomster men även kunna tillvarata sin rätt, vara tryggare i sitt avtal med polisen, kunna få skadestånd vid eventuella fel, omfattas av socialförsäkringssystemet, få pension och deras anhöriga skulle kunna få ersättning om informatören skadas eller avlider.
I dag gör offentlighetsprincipen det omöjligt för en informatör att anonymt stämma polisen i domstol utan att behöva röja sin identitet.
Om informatören avslöjas utsätts familjen för risker och kan tvingas flytta vilket i sin tur kan göra det svårt att försörja sig. Det är idag oklart vem som är ansvarig för att en sådan situation uppstår.
Saknas praxis
Inget av de två fall som belyser problematiken har tagits upp i domstol. Det gäller bland annat den uppmärksammade infiltratören Peter Rätz som till slut fick över 400 000 kronor i skadestånd efter att JK beslutat om detta – dock utan att ge någon vägledning om hur man kan se på det rättsliga förhållandet mellan Rätz och polisen.
I det andra fallet fick personen 600 000 kronor i skadestånd efter en förlikning och ett JK-beslut. Men inte heller där klargjordes förhållandet.
Kan ändå få skadestånd
Studenten bedömer att det med nuvarande rättsläge, trots bristen på lagstöd, finns goda möjligheter för en informatör att ”söka ersättning för person-, sak-, och ren förmögenhetsskada om fel och försummelse, som drabbar honom, konstateras från det allmänna”.
Även Sveriges anslutning till Europakonvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har öppnat möjligheter för informatörer att begära ersättning av staten och därmed polisen för skada på grund av fel eller försummelse som polisen gjort sig skyldig till.
