En kvinna som blivit utsatt för koppleri fick vänta nästan sex år från att förundersökningen inleddes tills det att domen mot hennes ex-sambo vann laga kraft. Kvinnan stämde staten och menade att hennes rättigheter som brottsoffer hade kränkts. Såväl tingsrätten som hovrätten går dock på statens linje och ogillar hennes talan.
I maj 2014 inleddes en förundersökning avseende sexuellt tvång. Senare under utredningen kom att rubriceras som grovt koppleri med anledning av uppgifter som en kvinna lämnat om hennes ex-sambo. Förundersökningen slutredovisades från polisen till åklagaren i november 2018. I mars 2019 väcktes åtal vid tingsrätten och i maj samma år inkom målsäganden med ett enskilt skadeståndsanspråk.
I tingsrätten dömdes mannen för grovt koppleri till två års fängelse. Målsäganden tillerkändes 250 000 kronor i skadestånd. Domen överklagades till hovrätten, som i februari 2020 ändrade tingsrättens dom och dömde ex-sambon för koppleri av normalgraden.
Vid straffmätningen beaktade hovrätten att den tilltalades rättigheter enligt Europakonventionen hade åsidosatts eftersom processen dragit ut så pass mycket på tiden. Hovrätten ogillade även kvinnans skadeståndsyrkande. Domen vann laga kraft i april 2020.
Sanktionssystemet för hälso‑ och sjukvårdspersonal – en översikt
Parallellt med att antalet tillsynsärenden mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal ligger på en hög nivå och anmälningar om behörighetsinskränkningar ökar, föreslås att Inspektionen för vård och omsorg, IVO, ska kunna fatta interimistiska beslut – i vissa fall med sänkta beviskrav. Vilka regler gäller nu, och har IVO förutsättningar för att hantera utökade befogenheter på ett rättssäkert sätt? Ebba Sverne Arvill och Leila Nedaei redogör för dagens sanktionssystem, och några aktuella frågor.
Stämde staten
Kvinnan stämde staten och yrkade att hon skulle tillerkännas 300 000 kronor i skadestånd för ideell skada. Hälften av summan avsåg den långa handläggningen av brottmålet och hälften avsåg det skadestånd hon inte fick i samma mål.
Kvinnan anförde tre grunder som stöd för sin talan, vilka alla hänförde sig till Europakonventionen. Dels menade hon att handläggningstiden inneburit en kränkning av hennes rätt att få sin skadeståndstalan prövad inom skälig tid. Dels anförde hon att handläggningstiden inneburit en kränkning av hennes rättigheter som målsägande. Dels gjorde hon gällande att möjligheterna till skadestånd enligt den svenska koppleribestämmelsen strider mot konventionen.
Staten bestred käromålet. Beträffande den första grunden menade staten att handläggningstiden avseende skadeståndet skulle räknas från den tidpunkt som skadeståndsanspråket framställdes. Tiden skulle inte, vilket kvinnan gjort gällande, räknas från tidpunkten då ett målsägandebiträde förordnades. Eftersom anspråket framställdes först i maj 2019 var handläggningstiden rimlig.
Avseende den andra grunden vidgick staten att det förekommit perioder av inaktivitet i ärendet uppgående till cirka två år. På det stora hela hade dock handläggningen bedrivits effektivt. Slutligen invände staten att det inte finns någon konventionsgrundad rätt till skadestånd för alla tänkbara brott som kan innebära en kränkning.
Tingsrättens beslut
Stockholms tingsrätt hänvisade till Europadomstolens praxis och konstaterar att det följer av denna att den relevanta handläggningstiden vid en prövning av civila rättigheter löper från den tidpunkt då skadeståndsanspråket framställdes. Eftersom anspråket framställdes i maj 2019 ansågs handläggningstiden inte ha varit oskäligt lång. Förordnande av målsägandebiträde kunde inte jämställas med att talan väcks.
Gällande nästa grund – att den långa handläggningstiden kränkt kvinnans rättigheter som målsägande – var det klarlagt att förundersökningen inte ”fullt ut bedrivits med den effektivitet som hade varit önskvärd”. Mot bakgrund av Europadomstolens praxis var dröjsmålet, och oavsett om det uppgick till två eller tre år, dock inte ensamt tillräckligt för att ett konventionsbrott skulle kunna konstateras. I stället måste det röra sig om en utredning som tagit cirka ett decennium att färdigställa.
Faller utanför statens förpliktelser
Vad slutligen avser frågan om uteblivet skadestånd i förhållande till Europakonventionen framhöll tingsrätten att kvinnan inte hade påstått att hovrätten gjort en felaktig bedömning. I stället har hon gjort gällande att den svenska regleringen, enligt vilken koppleri är ett brott riktat mot samhället och skadestånd ska utgå endast vid allvarliga integritetskränkningar, strider mot konventionen.
Domstolen framhöll att de aktuella artiklarna i Europakonventionen innebär en positiv förpliktelse för staten att ge enskilda rättsligt skydd mot handlande som strider mot artiklarna. Av Europadomstolens praxis framgår dock att rätten till ersättning för brottsoffer har ansetts falla utanför statens positiva förpliktelser. Koppleri är kriminaliserat i Sverige och kan ge rätt till skadestånd, även om ersättning inte alltid utgår. Med hänsyn till detta ansåg domstolen att det uteblivna skadeståndet inte innebar att kvinnans rättigheter hade kränkts.
Sammantaget skulle käromålet ogillas.
Svea Hovrätt fastställer domen
Svea hovrätt fastställer nu tingsrättens dom.
Vad beträffar den första grunden ansluter sig hovrätten till vad tingsrätten har anfört med några tillägg. Avgörande för bedömningen är vid vilken tidpunkt en civil rättighet enligt Europakonventionen aktualiseras. En sådan rättighet kan aktualiseras genom att målsäganden framställer ett skadeståndsanspråk eller genom någon annan form av aktivt agerande från målsäganden med syfte att få upprättelse eller gottgörelse. Eftersom kvinnan framställt skadeståndsanspråket i maj 2019 ska handläggningstiden räknas från den tidpunkten.
I likhet med underinstansen anser hovrätten att utredningen inte bedrivits med den effektivitet som varit önskvärd. Omständigheterna är dock sådana att kvinnans rättigheter som målsägande inte har kränkts. Vidare anser domstolen att det uteblivna skadeståndet inte innebär att hennes rättigheter enligt artikel 3 eller 8.1 i Europakonventionen har kränkts.
Tingsrättens dom ska alltså inte ändras på någon punkt.
