I oktober 2013 upprättade polisen i Västra Götaland en anmälan om sexuellt ofredande. En patrull hade kallats till Drottningtorget i centrala Göteborg eftersom en tonårsflicka hade blivit ofredad av en 56-årig man.
Flickan kunde på plats peka ut mannen som greps av polisen.
Den 56-årige mannen åtalades vid Göteborgs tingsrätt för sexuellt ofredande – alltså samma brottsrubricering som fanns med i polisanmälan.
Enligt åtalet skulle 56-åringen ha sökt kontakt med tonårsflickan på gatan för att fråga vad klockan var. Strax därefter skulle han bland annat ha sagt “du, jag, sex, hur mycket?” samtidigt som han hade hållit upp några sedlar och pekat på ett hotell i närheten.
Chockad och kränkt
Flickan berättade att hon kände igen mannen mycket väl eftersom han tidigare hade köpt ut cigaretter åt henne och hennes skolkompisar.
Hon uppgav att hon först inte hade förstått vad han menade med sina ”inviter” men att hon efteråt kände sig chockad och kränkt. Hon hade fått säga nej flera gånger innan 56-åringen hade gått sin väg efter cirka tio minuter.
En vän till flickan och den polis som grep 56-åringen förhördes men tingsrätten konstaterade att ingen hade varit med vid händelsen utan att deras uppgifter i stället baserade sig på vad flickan hade sagt.
56-åringen nekade till anklagelserna och eftersom ord stod mot ord friades han av tingsrätten.
Rättens ordförande – en tingsfiskal – var dock skiljaktig och ansåg att händelseförloppet var styrkt och att 56-åringen hade kränkt flickans sexuella integritet. Han borde därför enligt tingsfiskalen dömas till böter för sexuellt ofredande, ansåg tingsfiskalen som alltså dock blev nedröstad av de övriga ledamöterna.
Domen överklagades till Hovrätten för Västra Sverige som ansåg att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta flickans uppgifter. Hovrätten slog i sina domskäl fast att det var bevisat att det hade gått till som åklagaren påstått:
”Det är genom dessa uppgifter visat att X (den tilltalade) på angiven dag och plats muntligen har försökt förmå MÄ (flickan), som var under 18 år, att mot ersättning ha sexuellt umgänge med honom. Det står klart att X har insett att MÄ var underårig. X agerande utgör försök till köp av sexuell handling av barn.”
”Inte sexuellt ofredande”
Det brott som 56-åringen enligt hovrätten hade gjort sig skyldig till var alltså enligt hovrätten inte sexuellt ofredande – utan i stället försök till köp av sexuell handling av barn.
Hovrätten skrev:
”Åklagaren har emellertid inte gjort den brottsrubriceringen i åtalet och X har inte heller annars fått sådan information om anklagelsen som av konventionshänsyn gör det möjligt att döma honom för försök till köp av sexuell handling av barn.”
Hovrätten hänvisade därefter till praxis från Europadomstolen.
Hovrätten konstaterade också att man i och för sig – genom så kallad materiell processledning – skulle ha kunnat uppmärksamma åklagaren på behovet av att ändra brottsrubriceringen. Hovrätten hade dock inte hållit någon muntlig huvudförhandling i målet:
”X har efter delgivning av överklagandet inte avhörts och försvararen har förklarat att han haft sådana svårigheter att få kontakt med honom, att han inte kunnat se någon annan utväg än att målet avgörs på handlingarna. Även åklagaren har begärt att målet avgörs utan huvudförhandling. Med hänsyn härtill och med beaktande också av att utebliven processledning i angivet hänseende inte går ut över något enskilt intresse har hovrätten funnit skäl att avgöra målet i befintligt skick.”
RÅ överklagade till HD
Hovrätten konstaterade slutligen att sexuellt ofredande är ett så kallat subsidiärt brott i förhållande till köp av sexuell handling av barn och att 56-åringen därför inte heller kunde dömas för detta brott.
56-åringen friades därför helt.
Riksåklagaren överklagade domen till Högsta domstolen som nu ger hovrätten bakläxa.
Högsta domstolen konstaterar att mannen har friats av hovrätten bland annat efter ett resonemang om att brottet ”sexuellt ofredande” är subsidiärt i förhållande till brottet ”köp av sexuell handling av barn”.
HD skriver dock.
”En dom får inte avse någon annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning har forts (30 kap. 3 § rättegångsbalken). Domstolens prövning i ett brottmål är alltså på detta sätt begränsad, och den är kopplad till åklagarens gärningsbeskrivning (se t.ex. NJA 2003 s. 486).”
HD fortsätter:
”Förhållandet mellan 9 och 10 §§ (köp av sexuell handling av barn respektive sexuellt ofredande. Reds. anm.) kan därmed inte så förstås att domstolen ska gå utöver åtalet och uttala sig om den tilltalades eventuella skuld till ett brott enligt 9 §, för att på så sätt kunna bedöma om 10 § är tillämplig.”
”Klart sexuell inriktning”
HD skriver också att hovrättens tolkning därmed skulle innebära att processföringen riktade in sig på frågor som faller utanför åtalet. Domstolen skulle då tvingas uttala sig om den tilltalades eventuella skuld till ett brott som personen överhuvudtaget inte har åtalats för. ”Sådana uttalanden måste göras med stor försiktighet och urskillning”, skriver HD.
Högsta domstolen, HD, river nu upp den friande hovrättsdomen och dömer 57-åringen till 60 dagsböter för sexuellt ofredande.
HD skriver:
”X handlande har haft en klar sexuell inriktning. MÄ har tydligt avböjt hans förslag och därmed visat att hon tog avstånd från tanken att ha sex med honom. Trots detta har X upprepat och närgånget framhärdat i sin begäran att få köpa sex i syfte att övertyga MÄ att göra något hon alltså hade tagit avstånd från. Hans handlande har utförts på ett sätt som ofredat MÄ och varit ägnat att kränka hennes sexuella integritet.”
