En kvinna stämde dödsboet vid Nacka tingsrätt och begärde att hon skulle förklaras ha bättre rätt än boet till en sjättedel av en fastighet på Värmdö.
Fastigheten hade köpts redan 1934 av en man tillsammans med hans son och svärson, med en tredjedel var. När mannen dog hade hans tredjedel av fastigheten testamenterats till hans hustru för att vid hennes död 1963 gå i arv till deras gemensamma dotter. I arvskiftet angavs att sonen hade fått ut hela sin andel i boet.
Ifrågasätter arvsskiftet från 1963
Sonen sålde senare den tredjedel av fastigheten som han hade ägt redan från början till svågern - någonting som alltså innebar att hans syster och svåger ägde hela fastigheten. De skänkte senare fastigheten till den man vars dödsbo kvinnan nu, i egenskap av enda dödsbodelägare efter sonen, har stämt.
Kvinnan ifrågasätter arvskiftet 1963 och hävdar att de båda syskonen borde ha delat på den tredjedel av fastigheten som deras mamma hade lämnat efter sig. Kvinnan borde i sin tur också ha rätt till en sjättedel av fastigheten.
Kvinnan hävdar att sonen vid arvskiftet på 60-talet aldrig förstod att arvet aldrig kom honom till del och att rätten till arv efter dödsfallet 1963 inte är preskriberad, eftersom rätten inte har kunnat göras gällande förrän nu.
Borde ha åberopat sin rätt då
Tingsrätten gick dock på dödsboets linje och slog i en mellandom fast att arvsanspråket är preskriberat.
Tingsrätten konstaterade att en arvinge ska göra sin rätt gällande inom tio år från dödsfallet eller inom tio år från den senare tidpunkt när rätten inträder. Tingsrätten ansåg dock att sonens enda anspråk på andelen var som arv efter sin mamma. Han borde därför ha åberopat sin rätt till fastighetsandelen senast tio år efter mammans död – någonting som han alltså inte har gjort vilket båda parter är överens om.
Tingsrätten ansåg att sonen hade förlorat sin rätt till arv på grund av preskription och att detta gäller även kvinnan i hennes egenskap av arvinge till honom.
Svea hovrätt går nu på samma linje och fastställer tingsrättens mellandom.
