En åklagare saknade rättsliga förutsättningar att neka en försvarare telefonkontakt med en klient som frihetsberövats i ett annat ärende.
Det slår Justitieombudsmannen fast och konstaterar att klientens ovillkorliga rätt att att ha kontakt med sin försvarare måste gälla även i situationer då en försvarare är utsedd i en annan brottsutredning.
Advokaten JO-anmälde Åklagarmyndigheten efter att han nekats att tala med sin frihetsberövade klient. Han var förordnad som offentlig försvarare för klienten i ett mål vid Stockholms tingsrätt och klienten befann sig på arresten i Jönköping sedan han frihetsberövats på grund av brottsmisstanke i en annan utredning.
När advokaten försökte nå klienten via telefon fick han beskedet att åklagaren beslutat att han inte skulle få prata med klienten om han inte kunde motivera varför samtalet var nödvändigt – och han fick också beskedet att han inte fick tala med klienten om det ärende han var frihetsberövad i. Advokaten ifrågasatte åklagarens beslut – men denne stod på sig och anförde, bland annat, att klientens rättigheter var tillgodosedda genom den försvarare han fått i det andra ärendet.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Hade rätt att prata med klienten
Justitieombudsmannen konstaterar nu att de stränga konfidentialitetskrav som gäller för kontakter mellan en frihetsberövad misstänkt och dennes försvarare gör att försvararen inte kan åläggas att berätta något om vad samtalet med en klient ska handla om. JO konstaterar vidare att klientens ”ovillkorliga rätt” att ha kontakt med sin försvarare måste gälla även i situationer då en försvarare är utsedd i en annan brottsutredning.
Sammanfattningsvis fanns det alltså inte rättsliga förutsättningar att neka advokaten att ha kontakt med klienten och inte heller att fråga advokaten vad kontakten skulle avse. Samtidigt saknas det, enligt JO, tydlig reglering av hur liknande situationer ska hanteras i författning och utredningen ger inte heller stöd för att ”kontakten ovillkorligen skulle ha ägt rum på söndagskvällen”.
