En modersmålslärare i spanska utsattes för indirekt diskriminering när hennes arbetsgivare gav henne besked om omplacering.
Det slår DO fast och konstaterar att arbetsgivarens krav på modersmålslärare i spanska särskilt missgynnat personer som ”inte har nationellt eller etniskt ursprung i länder där spanska är vanligt förekommande som modersmål”.
En modersmålslärare i spanska vände sig till Diskrimineringsombudsmannen och uppgav att hon upplevt sig diskriminerad av sin kommunala arbetsgivare. Detta då hon meddelats att hon skulle omplaceras för att hon inte uppfyllde kravet på att ha spanska som sitt eget modersmål enligt definitionen att detta skulle vara det språk hon först lärt sig som barn. Kommunen kom dock att dra tillbaka sitt besked – och omplaceringen genomfördes aldrig i praktiken.
I sin anmälan uppgav kvinnan vidare att hon hade arbetat som modersmålslärare i kommunen under 12 år och dessutom arbetat som spansklärare på en högstadieskola. Dessutom har hon en lärarlegitimation i moderna språk, spanska, för grundskolan.
Indirekt diskriminering
Diskrimineringsombudsmannen har nu, i ett tillsynsbeslut, konstaterat att kommunens krav på modersmålslärare i spanska särskilt missgynnat den som inte har nationellt eller etniskt ursprung i länder där spanska är vanligt förekommande som modersmål.
Mot denna bakgrund har kravet en ”indirekt diskriminerande effekt” för personer utifrån deras etniska tillhörighet – trots att språk i sig inte är en diskrimineringsgrund. Detta eftersom det finns en ”indirekt koppling mellan språk och nationellt eller etniskt ursprung, det vill säga ett indirekt samband med diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet”.
DO slår också fast att kvinnan, trots att hon aldrig omplacerades i praktiken missgynnats på ett sådant sätt som avses i diskrimineringslagen
