Kvinnan, född 1923, överlät en bostadsrätt på 75 kvadratmeter i centrala Stockholm, inklusive allt lösöre, till en av sina döttrar genom ett gåvobrev år 2012. Kvinnan bodde då hos dottern efter att ha varit inlagd på sjukhus en tid. Kort därefter flyttade hon till ett äldreboende.
Det angavs särskilt i gåvobrevet att gåvorna inte ska avräknas som förskott på arv. Kvinnans namnteckning bevittnades av en advokat och en biträdande jurist.
Året därpå förordnades en förvaltare för kvinnan.
Tidigare testamente
Kvinnan hävdade i efterhand, genom sin förvaltare och med en advokat som ombud, att gåvan inte var giltig eftersom hon bland annat hade saknat erforderlig så kallad rättshandlingsvilja och att dottern hade utnyttjat hennes trångmål, oförstånd och beroendeställning för att förmå henne att ge bort lägenheten.
Hon hävdade dessutom att dottern tidigare hade försökt skaffa sig fördelar gentemot sina två bröder genom att upprätta ett testamente med henne som enda testamentstagare – någonting som dock upptäcktes och rättades till.
Dottern, å sin sida, uppgav att kvinnan ville ge henne lägenheten bland annat som tack för att hon fick bo hos henne. Hon hävdade att hon var det barn som hade tagit störst ansvar för modern och att hennes bröder hade bott mycket utomlands.
Stockholms tingsrätt kom fram till att kvinnan inte i tillräckligt hög utsträckning hade kunnat visa att hon saknade rättshandlingsvilja eller att dottern hade utnyttjat hennes beroendeställning för att komma över bostadsrätten. Tingsrätten gick därför på dotterns linje.
Sedan kvinnans dödsbo inträtt i rättegången konstaterade Svea hovrätt att kvinnan led av minnessvårigheter i samband med att dotter fick gåvan och att hon i vart fall hade nedsatt kognitiv förmåga. Hon diagnostiserades med demens sommaren 2012.
Strider mot tro och heder
Hovrätten kom i och för sig fram till att utredningen inte gav stöd för att kvinnan befann sig i en beroendeställning gentemot dottern.
Hovrätten skrev dock i sina domskäl:
”Med beaktande av vad som anförts ovan menar hovrätten att det får anses stå klart att M (modern) vid gåvotillfället varit ur stånd att klart bedöma innebörden och följderna av den handling som hon undertecknade. D (dottern) kände väl till M:s förhållanden och måste ha varit medveten om att gåvan inte återspeglade ett genomtänkt ställningstagande från M:s sida, alldeles oavsett att M vid gåvotillfället gav uttryck för att hon ville ge bort sin lägenhet.”
Hovrätten ansåg därför att det stred mot tro och heder att åberopa gåvohandlingen. Hovrätten slog fast att gåvan inte var giltig utan skulle återgå till dödsboet.
Dottern överklagade till Högsta domstolen som dock beslutar att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens avgörande står därmed fast.
