Händelsen inträffade i samband med en sagostund i en av Svenljunga kommun skolor.
En ”uppspelt och stökig” stämning hade uppstått bland eleverna och den sjuårige pojken fortsatte att göra ljud trots att läraren hade sagt till ”på skarpen”. Ljuden som han upprepade ingick som en del av den saga som läraren läste för klassen. Pojken satt också vänd mot sina klasskamrater och inte mot läraren.
När läraren tog tag i hans axlar för att vända honom rätt spottade han henne i ansiktet och det var då som läraren gav honom en örfil.
Åtalades och fälldes
Läraren bad pojken om ursäkt och kontaktade även hans mamma och berättade vad som hänt. Efter rasten tog läraren upp saken med klassen och förklarade att både hon och pojken hade gjort fel och dem bad alla om ursäkt.
Läraren åtalades och dömdes för ringa misshandel men domstolen beslutade samtidigt att pojken inte skulle få något skadestånd.
Statens Skolinspektion ansåg att detta var fel och stämde Svenljunga kommun. Skolinspektionen begärde att kommen skulle betala 20 000 kronor i skadestånd till pojken.
Parterna var ense om att lärarens handlande var att bedöma som kränkande behandling. Kommunen hävdade dock att kränkningen hade varit ”ringa” och att något skadestånd därför inte behövde betalas.
”Reflexmässigt slag”
Borås tingsrätt kom efter vittnesmål och uppgifter från läraren fram till att allting talade för att slaget var reflexmässigt och utdelades omedelbart efter att eleven hade spottat henne i ansiktet.
Läraren bad efteråt om ursäkt och uppträdde ångerfullt. Hon hade enligt rätten inte handlat uppsåtligt i syfte att kränka eleven och tingsrätten ansåg därför att kränkningen varit så ringa att skadestånd inte skulle utgå.
Skolinspektionen överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige som konstaterade att lärarens brott visserligen hade bedömts som ringa misshandel i ett tidigare brottmål. Enligt förarbetena till skollagen bör dock mer bagatellartade företeelser inte anses som kränkande behandling.
Lärare får ”vidta åtgärder”
Hovrätten instämde därför i tingsrättens uppfattning att örfilen inte utgjorde någon form av bestraffning, utan närmast var reflexmässig. Kränkningen har därför varit ”ringa” och Skolinspektionen förlorade rättegången även i hovrätten.
Högsta domstolen river nu upp hovrättens dom och dömer Svenljunga kommun att betala 5 000 kronor i skadestånd till pojken.
HD skriver i sina domskäl:
”En lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero liksom för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande (5 kap. 6 § första stycket skollagen). De åtgärder som vidtas ska stå i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter.”
HD konstaterar därför att ett ”visst kroppsligt ingrepp” i och för sig var befogat.
HD skriver dock:
”Eftersom E (eleven) inte lydde hade läraren t.ex. fått ta ett stadigt tag i hans arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet. En örfil är emellertid till sin natur en bestraffande åtgärd och därmed aldrig tillåten. Det gäller även om ingreppet i det enskilda fallet syftar till att komma till rätta med ett oacceptabelt beteende av en elev och även om eleven provocerar läraren. Att läraren i detta fall blev spottad på gör sålunda inte handlingen tillåten.”
Kommunen ansvarig
När det gäller frågan om skadestånd konstaterar HD att varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare ledning för när en elevs värdighet ska anses vara kränkt – men det står enligt domstolen klart att ett otillåtet kroppsligt ingrepp av en lärare är en kränkande behandling i skollagens mening.
Kommunen hävdar att läraren inte har haft för avsikt att kränka pojken utan att hon handlade reflexmässigt och att kommunen därför inte är ersättningsskyldig. HD slår dock fast att skolans huvudman – alltså kommunen – är skadeståndsskyldig för kränkande behandling även om kränkningen inte är åsyftad.
Även om förarbetena bara innehåller mindre klara uttalanden i frågan ger lagtexten, enligt HD, närmast intryck av att det rör sig om ett objektivt ansvar. Även om läraren bad om ursäkt direkt innebar örfilen en ”inte obetydlig kränkning av pojkens integritet, ägnad att framkalla negativa känslor hos honom”.
Det innebär samtidigt ett klart överskridande av de befogenheter som tillsynsplikten ger en lärare, konstaterar HD.
Vid en sammantagen bedömning kan den kränkning som pojken utsattes för inte anses som ringa - även om den är av mindre allvarligt slag. HD beslutar därför att pojken har rätt till 5 000 kronor i skadestånd.
HD:s chef skiljaktig
Två justitieråd – Lars Edlund och HD:s ordförande Stefan Lindskog – är skiljaktiga och anser att kränkningen är ”ringa” och att pojken därför inte har rätt till skadestånd. Den upprättelse som pojken redan har fått genom att läraren handlade på ett ”ångerfullt och adekvat sätt” är enligt de skiljaktiga domarna tillräcklig.
Även att det bestämdes att läraren under en tid inte fick vara ensam med eleverna innebar en för pojken och hans klasskamrater ”synlig bekräftelse på att han hade kränkts”, vilket enligt justitieråden hade inneburit viss upprättelse.
HD:s majoritet bestod av justitieråden Sten Andersson, Anders Eka och Ella Nyström.
