Det var förra sommaren som en idag 57-årig man knivhögg en annan man till döds i Tranås. Det fanns en historik mellan de två där 57-åringen tidigare känt sig hotad. Han berättade i domstolen att offret hade ”blängt” på honom och att de hade ”kommit ihop sig” vid ett par tillfällen.
57-åringen hade börjat ta med sig en kökskniv när han gick ut eftersom han var rädd för en annan person än offret. Han hade med sig kniven vid händelsen.
Offret ska ha kört förbi honom på sin moped när han var ute och lekte med sin hund och sedan vänt tillbaka. 57-åringen berättade att han sagt ”stick” och ”försvinn” till offret som då svarade ”jag ska ta hand om dig” och strax därefter sa ”du, jag ska döda dig och din hund”.
Han satte därefter ned foten hårt i marken och 57-åringen uppfattade att det skulle komma ett angrepp. Han berättade att han ”var alldeles uppstressad, blev förskräckligt rädd och fick ett enormt adrenalinpåslag”. Han kände att han inte kunde fly eftersom hunden var kvar.
Dömdes för mord
57-åringen dömdes av Eksjö tingsrätt för mord till 15 års fängelse vilket hovrätten senare ändrade till 14 års fängelse. Båda domstolarna fann att 57-åringen ”med likgiltighetsuppsåt berövade X (offret) livet”.
Men 57-åringen överklagade upp till Högsta domstolen (HD) som konstaterar att han ”har lämnat en sammanhängande och utförlig berättelse om hur han uppfattade händelseförloppet” och att hans berättelse stöds ”av vittnesuppgifter och teknisk bevisning”.
HD återger 57-åringens uppgifter:
”Han kunde inte kontrollera sitt handlande utan såg sig själv liksom utifrån. All rädsla var plötsligt borta och han kände sig onaturligt stark. Han fick fram kniven och satte den i X:s (offrets) rygg. Denne satt framåtlutad på mopeden. Det hela skedde instinktivt, han hade tunnelseende och var själv förvånad över vad han gjorde och vilken kraft han fick i rörelsen. Han hade inte någon tanke på att X (offret) kunde dö, och han reflekterade inte över var han satte kniven eller om det kunde vara farligt.”
Nedre gräns för uppsåt
I en redogörelse för uppsåtsproblematiken konstaterar HD att likgiltighetsuppsåt enligt rättspraxis tillämpas ”som en nedre gräns för uppsåt”. Högst upp ligger det så kallade avsiktsuppsåtet där gärningspersonen ”har haft för avsikt att uppnå en effekt och också uppfattat den som praktiskt möjlig”. Steget under är att gärningspersonen ”visserligen inte eftersträvat effekten men förstått att den skulle inträffa eller att den var praktiskt taget oundviklig”, så kallat insiktsuppsåt”
HD konstaterar att 57-åringen ”har diagnosen ADHD (hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning) och är präglad av ett mångårigt missbruk” samt att han ”karakteriseras av en påtaglig impulsivitet” samt att han är ”känslomässigt skör” men en ”uttalad stresskänslighet” och ”en tendens till paranoida tankar” samt har en ”oförmåga att hantera stressituationer”.
Inte reflexmässigt
HD konstaterar att 57-åringens ”handlande var inte reflexmässigt eller annars ofrivilligt” samt att han handlade ”instinktivt” men ändå ”var medveten om vad han gjorde”. Men det är inte visat att han hade för avsikt att döda eller att han insåg att det var ”ofrånkomligt”.
HD kommer fram till att 57-åringen inte kan dömas för att uppsåtligen ha dödat offret utan dömer honom för synnerligen grov misshandel och vållande till annans död till sex års fängelse.
Ett justitieråd är skiljaktigt och anser det ställt ”utom rimligt tvivel att han i gärningsögonblicket trodde, i betydelsen antog eller utgick från, att mannen skulle dö”. Han anser därför att 57-åringen har gjort sig skyldig till mord och att påföljden ska bestämmas till tolv år.
