KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och föreläsare.
Året är 1995 och den prisbelönta journalisten Stina Dabrowski håller intervju med Storbritanniens premiärminister, Järnladyn Margret Thatcher. I slutet av intervjun, som nog får anses vara ett stycke svensk Tv-historia, frågar Stina Dabrowski Thatcher om hon inte ”kan ställa sig upp och ta ett litet skutt i luften”.
Ansiktsuttrycket på Thatcher säger mer än tusen ord, dock skyr hon inte med dem heller. ”Jag skulle aldrig drömma om att göra något sådant”, svarar hon. ”Jag tar stora språng framåt, inte små skutt i studios”. En uppenbart ansträngd Stina Dabrowski försöker återigen förmå premiärministern att skutta. ”Det är bara en liten gimmick, tanken är att man ska visa en annan sida av sig själv. Folk är så vana vid att politiker bara pratar. Gorbatjov gjorde det”. Thatcher fnyser ”Vilken pueril begäran. Tror han att det är vad som förväntas av den fria världens politiker? Jag pratar inte, jag gör – mer än små skutt.”.
Thatcher blev den enda kändisen i Stina Dabrowskis program som vägrade skutta. Järnladyns dagar är förvisso sedan länge över, men nog skulle hon förfäras över vad den fria världens politiker idag gör för att visa sig ”mänskliga”. Ser vi till vårt eget land slår våra politiker närmast knut på sig själva i godhetssignaleringens och den politiska poseringens kapplöpning. Det räcker inte längre att en minister eller partiledare är en skicklig politiker, hen ska även ha ett instagramkonto, ett twitterkonto, tiktok och en youtubekanal där sakpolitik varvas med bilder och videos på diverse ”relaterbart” innehåll.
Annie Lööf lägger ut bilder på när hon balanserar på en skateboard tillsammans med ett barn från ”förorten”, öppnar sin garderob för att berätta hur hennes stylist jobbar och äter lunch (på influencer-språk så kallad ”munkbag”) framför kameran. Videon fäst överst på hennes youtubekanal rubriceras ”REAGERAR på MIG SJÄLV i partiledardebatter”. Ebba Busch, portad från ELLE-galan efter att konferencieren enligt uppgift vägrade leda den med partiledaren närvarade, tog sin tilltänkta festblåsa sydd av en ukrainsk designer till ryska ambassaden och klippte en bild till instagram. Jimmie Åkesson ligger på golvet med bena uppåt väggen i SvD:s lördagsintervju, åker på ”korvturné” genom Sverige och stoltserar med diverse bilder på hemlagad mat.
För många är också uppgiften att hantera sina sociala medier statsmannamässigt en övermäktig uppgift. Nog ångrar Ebba Bush det där instagraminlägget där hon hängde ut Esbjörns advokat och fick skriva på ett strafföreläggande om förtal. På Twitter leder Annika Strandhäll och Morgan Johansson skaran ministrar som med jämna mellanrum kritiseras för sina högst icke-statsmannamässiga utspel. Senast i måndags raderade Johansson en tweet där han skrev att Busch likt Trump vill skjuta mot demonstranter.
Sociala medier har onekligen skapat nya möjligheter för personligt varumärkesbyggande, men mycket känns uppstyltad, tillgjort och i många fall rätt ut pinsamt. Som flertalet av de nämnda partiledarna borde vara medvetna om har liksen inget likhetstecken med varken opinion- eller förtroendesiffror. Inläggen verkar istället öka vid brist därav. Man kompenserar för sin egen oförmåga att skapa förtroende för sin sakpolitik och drivs av vad som tillsyns är en tidstypisk självupptagenhet. Det och en före detta ungdomsförbundare numera pressekreterare med en halv kandidatuppsats i bagaget som likt en vanvetting pepprar alla ens konton med innehåll.
Att klappa bondgårdens alla djur, vifta med allehanda flaggor, posera med flyktingar, kasta sig över vad än gala man bjuds till och åka bräda med förortsbarn för content kännas otroligt förlegat. Nog är Järnladys filosofi (eller värdighet för den delen) inte för alla, men Dabrowskis intervju får en annan att längta tillbaka till tiden politiker ville göra något, inte bli någon.
