En nu 24-årig man ansökte om asyl i Sverige i december 2014. Det framkom dock under utredningen i Sverige att mannen redan hade ansökt om asyl i Tyskland i juli 2014.
I januari 2015 accepterade tyska myndigheter att återta mannen i enlighet med Dublinförordningen och i juni 2015 beslutade Migrationsverket att avvisa mannens ansökan om asyl och överföra honom till Tyskland.
Verställigheten inhiberades
Enligt beslutet, som var verkställbart direkt, skulle överföringen ske senast inom sex månader från det att Tyskland accepterade Sveriges begäran om inte tidsfristen förlängdes.
Eftersom mannen överklagade beslutet till Migrationsdomstolen beslutade Migrationsverket i juli 2015 att inhibera – alltså avbryta – verkställigheten tills vidare.
Migrationsdomstolen instämde dock i Migrationsverkets bedömning och avslog mannens överklagande. Samma dag beslutade Migrationsverket att upphäva sin inhibition.
Mannen överklagade till Migrationsöverdomstolen och hävdade bland annat att det saknas stöd i Dublinförordningen för att Migrationsverkets inhibitionsbeslut skulle ha fått så kallad suspensiv verkan och att den sexmånadersfrist som finns i Dublinförordningen därmed hade löpt ut i juli 2015 – alltså en dryg vecka innan domstolen avslog överklagandet – varvid han borde få sin ansökan om asyl prövad i Sverige.
Migrationsöverdomstolen meddelade prövningstillstånd och beslutade samtidigt att beslutet om överföring skulle inhiberas.
Migrationsöverdomstolen skriver nu i sin dom:
”I nu aktuellt mål har M (mannen) åberopat att Migrationsverket inte kan fatta ett inhibitionsbeslut på eget initiativ som får till följd att tidsfristen om sex månader för överföring i artikel 29.1 i Dublinförordningen förlängs… I bestämmelsen regleras verkställigheten av överföring och inom vilka tidsfrister den anmodande medlemsstaten ska överföra asylsökanden till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva asylansökan.”
Enbart betydelse för verkställighet
Migrationsöverdomstolen slår nu fast att den tidsfrist mannen vill få prövad inte har någon betydelse för prövningen av själva frågan om fastställande av ansvarig stat. Tidsfristen har i stället betydelse för möjligheten att verkställa ett beslut om överföring.
Domstolen skriver:
”Frågan om tidsfrist för överföring omfattas alltså inte av domstolens prövning vid ett överklagande av ett överföringsbeslut enligt Dublinförordningen. Mot den bakgrunden anser Migrationsöverdomstolen att migrationsdomstolen inte har förfarit felaktigt när den inte tog ställning till om tiden för överföring enligt artikel 29.1 i Dublinförordningen hade gått ut när domstolen dömde i målet.”
Migrationsöverdomstolen avslår därför mannens överklagande.
Domen får inte överklagas.
