En kyrkomusiker, som är troende kristen, och tvingades att delta vid en församlings religiösa ceremonier har inte utsatts för varken direkt eller indirekt diskriminering.
Det slår Diskrimineringsombudsmannen fast och konstaterar att samma krav gällde för samtliga anställda samt att det ”typiskt sett inte är svårare för gruppen kristna att uppfylla kravet på närvaro vid religiösa ceremonier på arbetsplatsen än vad det är för icke-kristna”.
Kvinnan anställdes som kyrkomusiker i november 2018 och hade som arbetsbeskrivning att agera organist vid bland annat söndagsgudstjänster två gånger i månaden, en vecko- och en kvällsmässa i månaden. Denna arbetsbeskrivning kom dock att ändras till att även omfatta tre kvällsmässor i månaden samt ett personalmöte i veckan.
Under inledningen av 2020 erinrades hon av församlingen om att hon riskerades att sägas upp eller avskedas om hon upprepade vissa fel ansåg att hon hade begått. Det rörde sig bland annat om att hon ”regelbundet uteblivit från morgonmässor, inte lämnat in arbetsscheman och att hon vid upprepade tillfällen uttryckt sig nedlåtande mot sin arbetsgivare”. I mars 2020 kom också kvinnans anställning att avslutas genom en överenskommelse med församlingen.
Tvingades närvara vid religiösa cermonier
I en anmälan till DO uppgav kvinnan att hon ansåg sig ha diskriminerats. Hon anförde, bland annat, att hon efter påbörjad anställning ålades att närvara vid gudstjänster både när hon arbetade och när hon inte arbetade samt att vid dessa ”vara med om religiösa handlingar tillsammans med andra kollegor” – vilket var obligatoriskt för all personal. Detta misstyckte hon fock till då hon ”hade sökt ett avlönat arbete och inte en personlig religiös gemenskap”. Hon är visserligen kristen, men vill ”inte bli befalls att utföra religiösa handlingar” utan ha sin andlighet för sig själv.
Hon förväntades också delta i gudstjänster som hölls i anslutning till personalmöten, religiösa handlingar under konferenser samt kristen meditation och bibelstudier. Hon upplevde också att hon utsatts för trakasserier av församlingen.
Varken diskriminerad eller trakasserad
I sitt beslut konstaterar Diskrimineringsombudsmannen att obehaget som kvinnan upplevt av närvarokravet vid de religiösa ceremonierna objektivt sett ska betraktas som ett missgynnande i diskrimineringslagen mening. Samtidigt står det klart att närvarokravet tillämpats lika för samtliga anställda varför det rört sig om en likabehandling. Någon direkt diskriminering har kvinnan därför inte utsatts för.
DO konstaterar vidare att hennes önskan att slippa närvara vid ceremonierna ”inte kan anses vara en sådan religiös manifestation som motiverar en annan jämförelse än mellan grupperna kristna respektive icke kristna personer på arbetsplatsen”. Enligt DO står det klart att en jämförelse mellan dessa grupper ger vid handen att personerna i den gruppen av kristna som som kvinnan tillhör ”inte särskilt missgynnas av en bestämmelse varigenom de förpliktas att närvara vid religiösa ceremonier på arbetsplatsen”. Därför har det inte heller varit fråga om någon indirekt diskriminering.
Diskrimineringsombudsmannen slår också fast att kvinnan inte utsatts för trakasserier på arbetsplatsen.
