Länsstyrelsen kritiseras för att ha dragit ut på handläggningen i ett ärende där två bevakningsföretag ansökt om att en kvinna skulle godkännas för anställning som väktare.
Bakgrunden var att myndigheten avvaktat sitt beslut i väntan på att få berätta för kvinnan att hon var skäligen misstänkt för brott.
En kvinna JO-anmälde Länsstyrelsen i Stockholms län och uppgav att ett säkerhetstag i mars 2019 ansökt om att hon skulle godkännas som väktare, men att myndigheten fortfarande inte fattat beslut i frågan i januari 2020. I anmälan påpekade kvinnan vidare att hon inte anser sig själv som olämplig då hon inte begått något brott och underströk att hon borde få veta om hon är misstänkt för något brott.
Mot bakgrund av uppgifterna i anmälan vände sig JO till länsstyrelsen för att hämta in handlingar i ärendet. Av dessa framgick, bland annat att det vid en registerkontroll kommit fram att kvinnan var skäligen misstänkt för brott som kunde utgöra hinder för att godkänna henne för anställning som väktare. Därför kontaktades Polisen i syfte att inhämta underlag och besked om det skulle föreligga hinder för Polisen att kommunicerade uppgifterna. Polisens svar blev då att uppgifterna omfattades av förundersökningssekretess samt att kvinnan inte delgivits misstanke om brott.
Uppsåtsfrågan än en gång
Knappast någon fråga inom straffrättens allmänna del har diskuterats lika mycket som den som gäller vad uppsåt närmare bestämt är. I flera rättsfall har uppsåtet varit centralt, men en prövning av om uppsåt har förelegat har gjorts av HD också i många mål där prejudikatfrågan har varit en annan. En iakttagelse är att tingsrätter och hovrätter inte alltid tillämpar läran om uppsåt på ett sätt som stämmer med HD:s praxis och den uttolkning av uppsåtsbegreppet som har gjorts i doktrinen. Martin Borgeke belyser här den senaste utvecklingen.
Ansågs inte lämplig för anställning
Vidare fram gick att även ytterligare ett säkerhetsföretag ansökt om ett godkännande för kvinnan i april 2019. Under handläggningen av de båda ansökningarna var länsstyrelsen flera gånger i kontakt med Polisen och även, vid ett tillfälle, med Åklagarmyndigheten för att utreda möjligheten att underrätta kvinnan. I februari 2020, knappt ett år efter ansökan från det första bevakningsföretaget, meddelade Polisen att länsstyrelsen fick underrätta kvinnan om att hon var misstänkt för brott och att hon kunde kontakta Polismyndigheten för mer information.
I samband med detta skickade länsstyrelsen ut underrättelser till kvinnan och de två bevakningsföretagen om att det vid lämplighetsbedömningen ”kommit fram uppgifter som gjorde att länsstyrelsen övervägde att avslå ansökningarna”. Kvinnan underrättades också om att hon var skäligen misstänkt för brott och de båda ansökningarna kom sedermera att avslås med hänvisning till att kvinnan inte ansågs lämplig.
Länsstyrelsen kritiseras
I sitt beslut konstaterar Justitieombudsmannen att länsstyrelsen under en lång period inte vidtog några handläggningsåtgärder, förutom att höra av sig till Polisen och Åklagarmyndigheten i syfte att få besked om de kunde meddela kvinnan att hon var misstänkt för brott. Enligt länsstyrelsen var orsaken till detta att det inte gick att kommunicera uppgiften om misstanken mot kvinnan på grund av sekretess.
JO anser dock att länsstyrelsen inte kan vänta med att driva ärendet vidare i de fall den misstänkte inte bedöms bli underrättad inom några veckor. I sådana fall ska myndigheten”så snart som möjligt” vidta eventuella ytterligare åtgärder och sedan avgöra ärendet.
I detta fall har det av JO:s utredning framgått att länsstyrelsen ansåg att den misstanke som anns mot kvinnan utgjorde ett hinder för att godkänna henne. Det har, enligt JO, inte heller påståtts att det behövdes någon ytterligare utredning i sak om misstanken för att de skulle kunna ta ställning. Mot bakgrund av detta borde myndigheten inte ha avvaktat med sin handläggning på det sätt som skett. Länsstyrelsen kritiseras därför för sin långsamma handläggning.
