Anna Thomasson tar de svenska kommunerna som ett exempel på svensk korruption. Hon anser att problemet där är att de som utser granskarna och tar emot granskningsrapporter själva ofta är de personer som är föremål för granskningen eller som är kollega med den som granskas.
Medierna sköter granskningen
Men granskare som granskar granskarna är inte lösningen. Enligt Anna Thomasson borde Sverige istället låta gransknings- och revisionsrapporter hanteras av en oberoende instans som man gör i andra länder.
Men i Sverige är det i praktiken istället medierna som sköter den granskningen.
När det handlar om kommunala bolag och nämnder så granskas de av ”förtroendevalda revisorer” vilka utses av kommunfullmäktige.
Revisionen återrapporterar resultatet av sina granskningar till fullmäktige som sedan beslutar om ansvarsfrihet för styrelser eller nämnder ska beviljas.
Men ledamöterna i fullmäktige sitter enligt Anna Thomasson ofta även som politiker i styrelser och nämnder vilket i praktiken innebär att de personer som utser revisorerna och tar emot deras rapporter ofta själva är föremål för granskningar.
”Alla känner alla”
Ett annat problem är det som Anna Thomasson kallar för att ”alla känner alla”.
Rekrytering till poster i nämnder och styrelser sker inom en begränsad grupp av personer där alla känner alla också över partigränserna vilket kan göra det svårt att vara kritisk eller lyfta brister.
Anna Thomasson lyfter också fram betydelsen av vilken intern ”kultur” som råder där den så kallade ”Göteborgsandan” är ett exempel på en kultur med vänskapskorruption där man ”tillåter övertramp eller att man tummar på reglerna”.
Hon vill se en ordning där gransknings- och revisionsrapporter hanteras av en oberoende instans och hon vill se en ”djupgående analys av problemet” för att ”säkerställa att vi har ett väl fungerande system för ansvarsutkrävande, men också för att bevara förtroendet för vårt demokratiska system”.
