Hovrätten dömer en 16-årig pojke till dagsböter för ringa vapenbrott, för ett otillåtet innehav av en så kallad soft air gun.
Pojken har befunnit sig i en ”oegentlig villfarelse” – men måste enligt hovrättens majoritet ha förstått att det fanns en 18-årsgräns för att få inneha vapnet utan tillstånd.
Ett skiljaktigt hovrättsråd vill samtidigt fria.
En 16-årig pojke åtalades i Helsingborgs tingsrätt för ringa vapenbrott, efter att hösten 2021 ha haft en så kallad soft air gun med sig i skolan och förvarat den i hemmet.
Vapnet i fråga är gasdrivet och effektbegränsat. Det skjuter plastkulor med en kaliber på sex millimeter med en anslagsenergi på under tre joule ett par meter från vapnets mynning. Det är dock att betrakta som ett skjutvapen i vapenlagens mening och förutsätter tillstånd om innehavaren ännu inte fyllt 18.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Förutsätts ha kännedom
Tingsrätten konstaterade att det framgick att pojken innehaft pistolen utan att ha tillstånd – och att åklagaren i och med detta objektivt sett bevisat sitt gärningspåstående. Pojken sade sig dock inte ha förstått att vapnet var tillståndspliktigt och frågan var därför om han kunde gå fri med hänvisning till straffrättsvillfarelse.
Utgångspunkten är att de som uppnått straffmyndighetsåldern förutsätts ha kännedom om gällande straffbestämmelser – och det är bara när okunskapen varit uppenbart ursäktlig som man kan gå fri från ansvar. Enligt praxis bör detta främst aktualiseras i rena undantagsfall, till exempel när gärningsmannen saknat möjlighet att få kännedom om innehållet i en straffbestämmelse, när straffbudet varit otydligt eller när man fått felaktiga besked från en myndighet.
Skiljaktig tingsrätt
16-åringen hade varit med när hans mamma köpt vapnet i en butik i Stockholm som present till honom. Han fick vid tillfället ingen information, varken från sin mamma eller från butikspersonalen, om att vapnet var tillståndspliktigt. Tingsrätten ansåg att omständigheterna gjorde att 16-åringen med fog kunnat utgå ifrån att de vuxna skulle upplysa honom om saken om han inte fick inneha vapnet utan tillstånd. Okunskapen var därför uppenbart ursäktlig, enligt tingsrättens majoritet – och åtalet ogillades.
Rådmannen och en nämndeman var dock skiljaktiga och ville fälla för ringa vapenbrott.
Hovrätten över Skåne och Blekinge går nu på motsvarande linje när man bifaller åtalet.
Måste förstått åldersgränsen
Pojkens invändning att han trodde att det räckte att ha fyllt 16 för att få inneha pistolen innebär inte att han svävat i villfarelse om att vapenhantering i strid med tillståndsplikt är straffbar, utan tar i stället sikte på den bakomliggande regleringen av tillståndskraven. Det har här handlat om en så kallad oegentlig villfarelse, där tillståndsplikten måste vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att domstolen ska kunna döma för uppsåtligt brott.
Det framgår dock av pojkens egna uppgifter att han någon tid före inköpet fick besked av personal i affären att han var tvungen att ta med en förälder om han ville köpa vapnet eftersom den som skulle betala behövde vara över 18. Detta gör enligt hovrätten att pojken måste ha förstått att det också fanns en 18-årsgräns på att inneha vapnet.
Hovrätten splittrad
Han har därför uppsåtligen innehaft vapnet utan att ha rätt till det och kan i och med det inte undgå ansvar för ringa vapenbrott. Påföljden bestäms, med hänsyn till pojkens ungdom, till 30 dagsböter på totalt 1 500 kronor.
Ett skiljaktigt hovrättsråd anser dock att åtalet borde ha ogillats. Det står inte klart att risken för tillståndsplikt för pojken framstått som betydande – och har inte lagts fram några omständigheter som talar för att han skulle ha förhållit sig likgiltig till om tillståndsplikt förelåg eller inte. Det är därför inte ställt utom rimligt tvivel att pojkens uppsåt omfattat att innehavet krävt tillstånd, enligt den skiljaktiga meningen. (Blendow Lexnova)
