Mannen och kvinnan köpte under sitt äktenskap en fastighet tillsammans. I samband med detta tog de också två lån.
I juni 2014 överlät mannen – genom bodelning under äktenskapet – sin del av fastigheten till kvinnan. På bodelningsavtalet, som skickades till Skatteverket, finns en ändring som gjorts för hand av kvinnan – en ändring som innebär att mannen även fortsättningsvis ska stå för hälften av kostnaderna för amortering och ränta när det gäller lånen. Ändringen följs av två stycken signaturer.
”Har ej signerat ändringen”
Kvinnan stämde sin före detta man vid Stockholms tingsrätt och hävdade att parterna hade kommit överens om detta och att mannen därför skulle åläggas att att betala både kapitalbelopp och upplupen ränta enligt tillägget på avtalet.
Mannen, å sin sida, hävdar att han endast har undertecknat bodelningsavtalet i dess ursprungliga form och att han varken har sett ändringen eller signerat den med sina initialer.
Enligt kvinnan har mannen åtagit sig att fortsätta att betala av på lånen eftersom hon betalat stora delar av renoveringen av hans lägenhet. Kvinnan har uppgett hon helst ville skriva ett nytt bodelningsavtal men att mannen sagt att det räckte med att ändringen gjordes för hand och att de sedan signerade den.
Av ljudfiler som kvinnan lämnat in framgår visserligen att mannen ska betala ett visst belopp till kvinnan för hennes utlägg för renoveringen - men inte att detta också skulle ske genom att han åtar sig halva betalningsansvaret för lånen.
Mannen hävdar för sin del att kvinnan övertog hela fastigheten och betalningsansvaret för lånen som det står i det ursprungliga bodelningsavtalet. För att bevisat att det inte är han som har signerat ändringen har mannen åberopat anteckningar från mål som han har haft vid olika tingsrätter inom ramen för sitt yrke som advokat.
Kvinnans bevisbörda
I avsaknad av sakkunnigbevisning kan dock tingsrätten inte dra några bestämda slutsatser om äktheten och den åberopade bevisningen kan därför inte ensamt motbevisa kvinnans version.
Tingsrätten skriver i sina domskäl:
”I vägledande praxis har en princip uppställts om att den som gör gällande en rätt till betalning har att göra det övervägande sannolikt att handlingen som hon grundar sitt påstående på är äkta, om motparten gör en invändning om att handlingen är förfalskad (se rättsfallen NJA 1976 s. 667, RH 2013:16, RH 2014:27 och RH 2015:45). Det ska även noteras att den nämnda bevisbörderegeln har tillämpats i fråga om äktenskapsförords äkthet (se rättsfallet RH 2009:49) och att ett bodelningsavtal, liksom ett äktenskapsförord, har en stark förmögenhetsrättslig prägel.”
Ord står mot ord
Vid en sammantagen bedömning kommer tingsrätten fram till att kvinnan, mot mannens förnekande, inte har lyckats göra det ”övervägande sannolikt” att handlingen med den påtecknade ändringen verkligen är äkta.
Den enda bevisning som har lagts fram för detta är det förhör som har hållits med kvinnan under sanningsförsäkran – och det räcker enligt tingsrätten inte eftersom ord står mot ord.
Eftersom kvinnan inte heller har lyckats visa att parterna kommit överens om att mannen skulle stå för hälften av kostnaderna för amortering och ränta så går tingsrätten på mannens linje.
