Fastighetsägaren försökte redan 2012 få dispens för att bebygga fastigheten men fick då avslag i Mark- och miljödomstolen med hänvisning till att en väg bredvid fastigheten inte kunde anses avskilja den från området närmast strandlinjen – och eftersom området inte hade tagits i anspråk på ett sätt som gjorde att det saknade betydelse för strandskyddets syfte.
När fastighetsägaren år 2014 på nytt försökte få dispens blev det avslag både i den kommunala nämnden och hos länsstyrelsen som konstaterade att något särskilt skäl för dispens enligt miljöbalken inte förelåg. Länsstyrelsen konstaterade också att den uppräkning av undantag som görs i miljöbalken är ”uttömmande”.
Domstolen håller inte med länsstyrelsen
Mark- och miljödomstolen anser dock, till skillnad från länsstyrelsen, inte att något av de sex särskilda skäl som nämns miljöbalken (7 kap. 18 c §) måste vara uppfyllda för att dispens ska kunna beviljas. Domstolen pekar i stället på att dispens och bygglov har beviljats vid ett tidigare tillfälle men att fastighetsägaren inte hann utföra åtgärderna innan dispensen förföll.
Dispensen har samtidigt varit en förutsättning när fastigheten avstyckats och det saknas möjlighet att bygga på någon annan del av fastigheten. Platser saknar dessutom särskilda naturvärden och det är möjligt att ta sig från området ovanför fastigheten ned till vägen och strandområdet via en grusväg som löper längs med fastigheten.
Har skett nyansering
Trots att vägen mot sjön inte är avskiljande på ett sätt som utgör ett självständigt dispensskäl anser domstolen qtt den avskiljande verkan som den ändå har ska vägas in i bedömningen.
Sammantaget anser domstolen att det vore oproportionerligt att inte bevilja dispens i det aktuella fallet och överklagandet bifalls därför.
Mark- och miljödomstolen hänvisar i sitt avgörande till att det på senare år har skett en viss nyansering av rättspraxis på området och att Mark- och miljööverdomstolen i liknande fall har gjort sammantagna intresseavvägningar.
