Staten behöver inte betala dröjsmålsränta till en man som fått för sena utbetalningar från Kronofogden.
Det konstaterar Högsta domstolen som anser att de förmögenhetsrättsliga inslagen inte var ”så tydliga som bör krävas för att räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska kunna tillämpas”.
Två justitieråd är dock skiljaktiga och anser att mannen hade rätt till dröjsmålsränta.
En man vände sig till Kronofogden och ansökte om verkställighet av en dom som innehöll en betalningsförpliktelse. Delar av det beloppet mannen skulle få kom att inkomma till Kronofogden och betalades sedan, med viss fördröjning, ut till honom.
Mannen vände sig senare till Justitiekanslern och krävde ersättning från staten på grund av de sena utbetalningarna från Kronofogden, men kravet avslogs då han inte ansågs ha visat att han drabbats av en ersättningsgill skada.
Fick rätt i hovrätten
Frågan kom sedan att hamna i domstol när mannen väckte talan och yrkade att staten skulle dömas att betala drygt 8 500 kronor till honom. Tingsrätten ansåg att staten inte hade någon betalningsskyldighet med stöd av räntelagen, men slog fast att han hade rätt till 1 188 kronor i skadestånd på grund av dröjsmålet. Hovrätten var dock av en annan åsikt och beslutade att staten skulle betala dröjsmålsränta för sina försenade utbetalningar enligt mannens yrkande.
HD djupt oenig
Nu slår Högsta domstolen, som prövat frågan, fast att de förmögenhetsrättsliga inslagen i rättsförhållandet mellan mannen och Kronofogdemyndigheten inte var tillräckligt tydliga för att räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska kunna tillämpas på ett offentligrättsligt grundat anspråk.
Mot bakgrund av detta anses Kronofogden inte skyldiga att betala honom dröjsmålsränta. HD lämnar dock prövningstillstånd i hovrätten avseende mannens andrahandsyrkande om skadestånd.
Två av fem justitieråd är dock skiljaktiga och anser att Kronofogden borde bli skyldig att betala dröjsmålsränta. I sin skiljaktiga mening skriver de, bland annat, att:
”Sammantaget var det förmögenhetsrättsliga inslaget i den situation det rör sig om här jämförbart med ett motsvarande privaträttsligt förhållande och så tydligt att detta väger över de omständigheter som talar i en annan riktning. En tillämpning av räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta framstår som
både rimlig och ändamålsenlig”.
