Hovrätten dömer en man till två års fängelse för en våldtäkt på en efterfest i Umeå förra sommaren.
Enligt hovrätten ger målsägandens agerande under det filmade efterspelet till händelsen ”knappast intrycket av att vara iscensatt” samtidigt som mannens uppgifter endast svårligen låter sig förenas med den övriga bevisningen.
Händelsen som åtalet rör skedde efter att några kollegor umgåtts på krogen och sedan fortsatt kvällen i företagets lokaler. Målsäganden har i förhör uppgett att hon var berusad under kvällen, men att jargongen på efterfesten i företagets lokaler varit ”skämtsam” och stämningen trevlig.
När hon under natten skulle lämna lokalerna för att ta luft erbjöd sig den åtalade mannen att följa med henne för att öppna entrédörren med sin passerbricka. Hon gick före honom in i hissen och då lade han en hand på hennes rygg, försökte kyssa henne, drog ned hennes tröja och tog henne på brösten. Han drog och slet i hennes kjol så att hålen i kjolen blev fler och fler. Målsäganden bad honom att sluta, men han vände på henne och hon föll mot väggen. I samband med detta drog mannen upp hennes kjol, höll fast henne i nacken, drog ned hennes trosor och våldtog henne.
Kvinnan frös till och kunde inte göra något fysiskt, men fortsatte be mannen att sluta – men han sade bara åt henne att ”hålla käften”. Våldtäkten pågick i högst 30 sekunder innan en av mannens kollegor kom in i hissen.
Lämnade helt andra uppgifter
Den åtalade mannen har å sin sida uppgett att målsäganden bett honom följa med ut och ta luft, att hon börjat krama honom och tagit på hans kön utanpå hans byxor. Han säger sig ha tagit kvinnan mellan benen två gånger. Han vidgår också att han tagit fram sitt könsorgan, men aldrig trängde in henne då det inte gick att genomföra ett samlag i deras stående positioner.
Plötsligt förlorade han balansen och tappade den öl han hade i handen och tryckte bort målsäganden så att hon åkte med pannan in i hissväggen och ned på hissgolvet. Målsäganden hamnade då på alla fyra, blev ”skitförbannad” och frågade om han skulle slå ihjäl henne. I det skedet öppnade hans kollega hissdörrarna och målsäganden slängde sig ned på golvet och påstod att han våldtagit henne, vilket hon enligt mannen måste hittat på i panik. Att han haft kvinnans DNA på sitt könsorgan förklarar han med att han ”rörde sin penis ett stort antal gånger på Norrlands Universitetssjukhus i väntan på att bli undersökt”.
Uppfyller HD:s kriterier
Tingsrätten ansåg att målsägandens berättelse innehållit flera av de kriterier som HD lyft fram för att den ska anses trovärdig. Mot bakgrund av hennes berättelse ställde sig tingsrätten också tveksam till mannens uppgifter om att den påstådda våldtäkten inte varit möjlig att genomföra till följd av att han är omkring tre decimeter längre än målsäganden.
Den åtalade mannens kollega som kom in i hissen under det pågående händelseförloppet uppgav i tingsrätten att han ”hört gråt inifrån hissen”, vilket domstolen ansåg talade starkt för åtalet. Tingsrätten ansåg också att en filminspelning som en av målsägandens vänner gjort efter händelsen ”ger intrycket av att spegla en kvinna som har blivit utsatt för något fasansfullt”. Att målsäganden, som den åtalade mannen beskrivit det, skulle ha ”spelat teater” hade tingsrätten svårt att föreställa sig. I kombination med den i målet åberopade DNA-bevisningen ansåg tingsrätten att åklagarens bevisning i sig var tillräcklig – om inte mannen lyckades motbevisa åklagaren.
Det ansågs han dock inte ha gjort då hans berättelse saknade stöd i den övriga utredningen samtidigt som han, enligt tingsrätten, gled på något på sina uppgifter för att kunna anpassa sig efter utredningen. Hans uppgifter och vad han åberopat till stöd för dessa ansågs vara av sådant begränsat bevisvärde att det ”inte i nämnvärd grad” försvagade åklagarens bevisning och han dömdes till två års fängelse för våldtäkt.
Hovrätten fastställer domen
Mannen överklagade tingsrättens dom till hovrätten, som nu fastställer den två år långa fängelsedomen för våldtäkt. Även hovrätten anser att mannens version av händelseförloppet ”bär på flera motsägelser” och endast svårligen låter sig förenas med den övriga bevisningen.
Inte heller anser hovrätten att något i målet tyder på att målsäganden farit med osanning. Tvärtom, konstaterar hovrätten, har målsäganden bevisligen gråtit redan innan hissdörren öppnats av mannens kollega och det filmade efterspelet ”ger knappast intrycket av att vara iscensatt i syfte att freda sig från misstankar om otrohet eller i något annat syfte”.
Tingsrättens dom fastställs därför i sin helhet.
