Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ifrågasätter om det var proportionerligt av en åklagare att låta Säpo inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation avseende en underrättelseofficer under drygt tio år tillbaka i tiden.
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har granskat ett åklagarbeslut om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation som fattades av åklagare vid riksenheten för säkerhetsmål. På begäran av Säkerhetspolisen beslutade åklagaren att Säpo skulle få inhämta uppgifter om meddelanden till och från ett visst telefonnummer samt uppgifter om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning befunnit sig.
Åklagaren motiverade beslutet med att åtgärden var av ”särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar spioneri” och tidsperioden som beslutet avsåg sträckte sig längre än tio år.
Rör sig om en underrättelseofficer
Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten har yttrat sig till Säkerhets-och integritetsskyddsnämnden och uppgett att Säpos erfarenhet säger att underrättelseofficerares ”dolda kontakter” upprätthålls under lång tid, ibland med låg frekvens. Dessutom, konstaterar Säpo, överlämnar en underrättelseofficerare som lämnar Sverige ofta kontakten till en efterträdare eller någon annan inom underrättelsetjänsten. Därför är historiken ”avgörande” för att Säpo ska kunna följa verksamheten.
Även om inhämtningen kunde komma att avse en kortare period än den som beslutats av åklagaren så motsvarade, enligt Säpo, den aktuella inhämtningsperioden om drygt tio år deras ”operativa behov” i denna typ av ärenden.
Baserat på Säpos erfarenheter
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden konstaterar i sitt beslut att inhämtningslagen föreskriver att tiden för ett beslut som gäller inhämtning av elektroniska uppgifter bakåt i tiden inte får vara längre än nödvändigt. Dessutom begränsas möjligheterna att inhämta uppgifter bakåt i tiden av proportionalitetsprincipen. Nämnden pekar också på att man tidigare, i ett annat ärende, uttalat att ”en inhämtningsperiod om drygt två och ett halvt år är osedvanligt lång”.
Nu handlar det om inhämtning bakåt i tiden under en period som överstiger tio år och även om nämnden har förståelse för ärendets speciella natur, men konstaterar samtidigt att ”det som har framförts till stöd för den synnerligen långa inhämtningsperioden främst utgörs av allmänna erfarenhetssatser beträffande underrättelseofficerares tillvägagångssätt och inte av omständigheter som är unika eller utmärkande för
ärendet”.
Enligt nämnden hade det i det aktuella ärendet varit rimligt att, åtminstone till en början, besluta om en kortare inhämtningsperiod i syfte att verifiera vissa ”antaganden och iakttagelser”.
Kan ifrågasättas
Mot bakgrund av vad som framkommit under granskningen anser Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden att det finns anledning att ifrågasätta om beslutet är proportionerligt.
Det saknar också i detta avseende betydelse att beslutet verkställdes endast under en begränsad del av den beslutade inhämtningsperioden.
