Kriminalvården har varje år drygt 600 utlandstransporter av barn för Migrationsverket – utvisningar och avvisningar. Enligt Nina Granat går de flesta resor bra, men det finns undantag.
– De här mäniskorna kan vara desperata på ett sätt som vi inte kan förstå. De kan vara så inne i sin egen sorg och ängslan att de inte kan se åt sina barn. Det finns också föräldrar som hotar med att skada sina barn om de inte får stanna i Sverige
Som samordnare för barnombuden på Kriminalvårdens transportenhet är ett av Nina Granats uppdrag att se till att roll att värna barnkonventionens bestämmelser om att barnens bästa ska komma i främsta rummet.
Samtidigt kan konsekvenserna av transposterna vara att barnen slits från sin trygghet och utvisas till platser där de kanske aldrig tidigare varit.
– Vi måste ha grundinställningen att lagen ska följas. Och vi ska verkställa besluten. Hur det stämmer med vår egen övertygelse eller hur vi känner i det enskilda fallet spelar mindre roll. Men vi ska göra det bästa vi kan av resan vi har tillsammans, säger Nina Granat till Omkrim.
Nina Granat säger att det är vanligt med kroppskontakt på resorna, barnen får ligga i knät, får en kram, eller vad de behöver.
Men hon berättar också att uppdraget många gånger känns tungt.
– Det är lätt att relatera till sig själv och sina närmaste.
– Människorna vill inte lämna, men vi gör allt vi kan för att just resan, den sista lilla kontakten med Sverige, ska bli så bra som den någonsin kan.
I tidningen beskriver hon ett exempel på scenario där en mamma blir helt utom sig, skriker och sliter sitt hår.
– Är det bäst att sära barnet och mamman åt om barnet är skrämt och gråter? Eller är det bättre att de får vara tillsammans?
– Ska barnet bevittna mammans förtvivlan, eller är det bättre att ta med sig barnet och köpa hamburgare och försöka få det att tänka på något annat? Det måste vi avgöra i varje enskilt fall.
Läs hela artikeln i Omkrim här (sid 20).
