År 1977 ingicks ett Optional Clause Agreement mellan USA och dåvarande Sovjetunionen. Överenskommelsen gjorde det möjligt att lösa amerikansk-sovjetiska affärstvister i Stockholm. Platsen valdes på grund av den svenska alliansfriheten.
– Avtalet innebar att Stockholm sattes på kartan för internationella skiljeförfaranden, säger Kaj Hobér, advokat och ordförande för Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut, SCC.
År 1982 inledde han sin karriär i byråbranschen. Under många år arbetade han på Mannheimer Swartling. Första byrån var Wetter & Wetter som senare skulle gå upp i White & Case. Kaj Hobérs började som biträdande jurist hos delägaren Gillis Wetter.
– Ända sedan min första dag på advokatbyrå så har jag därför sysslat med internationella skiljeförfaranden, säger han.
Även om avtalet mellan American Arbitration Association och den sovjetiska handelskammaren ingicks redan 1977 så skulle det dröja länge innan det gav tydlig effekt för Stockholms del. Först 1989, när det gamla östblocket började rasa samman. Då fick många sovjetiska ”utrikeshandelsföretag” stora betalningsproblem. Många av dem behövde utnyttja klausulerna i sina avtal. De klausuler som föreskrev Stockholm som plats för skiljeförfarande.
Det första mål av det slaget som Kaj Hobér arbetade med handlade om ett internationellt ytterst känsligt ärende. USA:s nybyggda ambassad i Moskva hade avlyssnats av sovjetisk underrättelsetjänst. Avlyssningsapparaturen var sofistikerad, den hade gömts i byggmaterialet
– Byggnaden var full av avlyssningsapparatur som var ägnad att inte bli upptäckt. Då påkallade amerikanska utrikesdepartementet ett skiljeförfarande mot den sovjetiska staten.
– Eftersom det rörde sig om så politiska känsliga saker blev det här en stor politisk fråga i USA. Det skrevs en hel del om saken. Det innebar att Stockholm fick mycket uppmärksamhet.
Hur var det att jobba med det här målet?
– Det var intressant, kan man säga. Vi samarbetade med jurister från State Department. Naturligtvis förekom en hel del politiska överväganden på den sidan. Det blev aldrig en skiljedom utan målet förliktes vilket väl egentligen inte var så oväntat.
Den större delen av byggnaden fick rivas och En ny byggas upp.
– I den del av förlikningen som är offentlig framgår att ryska staten stod för delar av den kostnaden.
Vad lärde du dig av det här?
– Dels gav det mig ett tydligt exempel på att politiska överväganden är ganska viktiga i den här typen av mål och att juridiken då kommer på andra plats. Det politiska har överhanden.
– Den andra lärdomen, som inte är sensationell, är att det är viktigt att tänka på vad man skriver i kontraktet. US State Department hade tillåtit den sovjetiska sidan att leverera allt byggmaterial och det var ju där som avlyssningsutrustningen var placerad. På den punkten var det alltså inte någon vidare bra klausul.
Mellan åren 1991 och 1993 arbetade Kaj Hobér som rådgivare för den ryska privatiseringsmyndigheten.
– Under den tiden var jag med om att skriva en hel del av den lagstiftning som reglerade privatiseringen av de statliga bolagen.
Den första privatiseringsauktionen ägde rum i mars 1992.
– Vid de första försäljningarna så fungerade det mesta. Man vill åstadkomma en omstrukturering av hela den ryska ekonomin.
– Det som skulle bli det stora sänket för hela den ryska privatiseringsprocessen var det program som antogs 1995. Då blev ryska staten mest intresserad av att få in pengar, bland annat för att finansiera president Boris Jeltsin omvalskampanj.
Kaj Hobér konstaterar att 1995 års program innebar att staten fick låna pengarmed aktier i statliga bolag som säkerhet.
– Om staten sedan inte kunde betala tillbaka, vilket såklart blev fallet, så skulle aktierna säljas på auktioner där de som lånat ut pengarna hade ett visst företräde. Auktionerna var riggade, från början till slut. De personer som vi nu känner som stora oligarker satte sig ned och kom överens om vem som skulle få vad.
– Det blev slutet på privatiseringarna så som de var tänkta från början.
Tvister mellan öst och väst har fortsatt vara väldigt viktiga för institutet
– Våra största klienter är fortfarande företag från före detta Sovjetunionen. Kinesiska företag är också viktiga.
– Det som har tillkommit på 2000-talet är investeringstvisterna där vi nu är världens näst största institution. Den största aktören, utan jämförelse, är Världsbankens skiljedomsinsitut ICSID. Men vi är god tvåa.
Vilken är den viktigaste framtidsfrågan för er?
– Att fortsätta utveckla vår verksamhet i förhållande till före detta Sovjet. Och Kinas roll kommer bli viktigare och viktigare. Att fortsätta utveckla vår ställning kring investeringstvister har väldigt hög prioritet.
– Vi får en stor mängd energitvister till Stockholm, något som även i fortsättningen kommer vara väldigt viktigt för Stockholm. I Stockholm finns nu en stor mängd tvister som handlar om förnybar energi. Jag är ganska säker på att det området kommer att växa även framöver.
Läs mer i Dagens Juridiks systerpublikation Legally yours stora specialnummer om tvister och skadestånd
Peter Johansson/LY
