För att motverka mäns våld mot kvinnor infördes år 1998 bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Lagstiftningsmodellen har dock gjort att flera frågor och problem uppstår som måste hanteras av rättsväsendet, konstaterar Malou Andersson i sin avhandling.
Borde ta sikte på ”särskilda utsatthet”
Hon pekar ut konkreta situationer där man kan få problem med begreppet närstående.
Hon skriver:
”Om till exempel en man regelbundet misshandlar sin nya partners barn, men inte bor tillsammans med barnet, eller intar en roll som styvförälder, kan det göra att han inte anses vara närstående till barnet. Ett annat exempel är vårdaren som misshandlar en vårdtagare som den förre är ansvarig för under längre tid.”
Malou Andersson menar att sådana typer av relationer där en person är i ett starkt beroendeförhållande till gärningsmannen skulle omfattas om bedömningen i stället för att utgå från familjekontexten tog sikte på den andres ”särskilda utsatthet”.
Vissa gärningar saknas i brottskatalogen
Bestämmelsen innehåller också en så kallad brottskatalog över de brottstyper som kan utgöra grunden för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning. Det innebär också att redan kriminaliserade gärningar mot en närstående kan utgöra grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning.
Men samtidigt konstaterar Malou Andersson att många av de gärningar, som av Kvinnovåldskommissionen ansågs kunna utgöra ett inslag i en relation med våld, inte ingår i brottskatalogen.
Exempel på sådana gärningar är förolämpning och de flesta typerna av psykisk misshandel.
Ny lagstiftningsteknik
Hon pekar även på att bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning öppnade upp för en ny lagstiftningsteknik inom straffrätten.
När man ska tillämpa bestämmelsen måsta man ta hänsyn till en bredare bild av verkligheten än vad som vanligtvis är fallet. Bland annat ska man väga in ”såväl det allmänna syftet bakom bestämmelsen som den utsattes hela situation”, skriver Malou Andersson.
